Högens julkalender lucka 11
Omslag av Timothy Truman.
”Bränt barn skyr elden” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Önskar att jag tagit det till mig istället för att ha Thomas Öbergs inledning på klassikern ”Nu är det väl revolution på gång?” som devis:
”Oh, vad det är skönt
Att inte veta sitt eget bästa
Att gå på en smäll
Och sen rusa som en tjur
Rakt in i nästa”
För hur många gånger har jag sagt ”Aldrig mer!” vad gäller att stjärnögt köpa en seriefortsättning på någon favoritfilm eller tv-serie? Eller den andra varianten när en filmmakare gör en serie av ett manus som av olika anledningar (oftast budgetbrist) hamnat i produktionslimbo med varierat (ofta taffligt) resultat? Serier är ju i jämförelse ett extremt billigt och direkt medium där storverk kan skapas med arbetsinsats från en person och där honoraret i bästa fall motsvarar kostnaden för en dags eftermiddagsfika på en genomsnittlig filmproduktion. Här skulle jag kunna skriva en lång rant om hur den skeva fördelningen i uppmärksamhet och bevakning av film kontra sekventiellt berättande är ett utslag av det kapitalistiska tänkande vi alla skolats in i där en stor prislapp är lika med att något är viktigt och bra. Exemplifierat av det stora fokus som ofta läggs på megabudgetar i försnacket om storfilmer. Men det vore väl onödigt när det finns roligare saker att skriva om.
Som Joe R. Lansdales Bubba Ho-Tep. Jag har uppskattat författaren sedan jag under tidigt 90-tal hittade hans skruvade The Drive-In på en pocketrea. Lansdale är oerhört produktiv och har skrivit några av de bästa avsnitten till Batman: The Animated Series (se Freddies lucka nummer 7) tidningar med bland andra westernhjältarna Lone Ranger och Jonah Hex samt hyllmetrar av romaner och novellsamlingar. En del av dem har filmatiserats. Först ut var Don Coscarelli med magnifika Bubba Ho-Tep (2002) baserad på novellen från 1994 där en gammal och sjuk Elvis (Bruce Campbell i en av sina bästa roller) kämpar mot en mumie på ett ålderdomshem.
Redan i sluttexterna utlovade en skämtsam/våghalsig Coscarelli att ”Elvis will return in Bubba Nosferatu: Curse of the She-Vampires”. I takt med att filmens kultstatus växt har rykten om en uppföljare fortsatt florera. Ett tag gick snacket att Paul Giamatti, ett stort fan av Bubba Ho-Tep, skulle spela Colonel Tom Parker (Elvis impressario) och Ron Perlman skulle ta över rollen som Elvis. Inte helt oväntat har den rullen ännu inte trätt från idévärlden över till vår. Däremot skrev Lansdale en prequel förra året där en yngre och mindre sliten version av The King på uppdrag av President Nixon slåss mot vampyrlika varelser från en annan dimension. I likhet med de flesta utgåvorna från Lansdales huvudförlag Subterranean Press sålde boken slut direkt och går nu för hutlösa priser på diverse nätbokhandlar. Inte för att jag är främmande för att lägga grova pengar på Elvismerch. Kände exempelvis att jag klivit över någon gräns när jag inför jubileet 3 december gladeligen slantade upp 1499 kronor för Elvis ’68 Comeback Special 50th Anniversary Box Set, trots att jag redan har alla låtar och själva showen inspelad på vhs.
Man ska ju ha allt, eller vansinne kan se ut på olika sätt. Nu kan jag titta på varenda existerande tagning från inspelningen av Kungens klassiska tv-show och lyssna på femtielva olika versioner av låtarna. Hurra!
Av alla licenser till tecknade filmer, spelfilmer, tv-serier, webmemes och annat som IDW köpt på sig de senaste åren finns det med andra ord inget som gör mig så exalterad som Bubba Ho-Tep and the Cosmic Bloodsuckers. Vän av ordning vill förstås gärna påpeka att Bubba men dock inte Ho-Tep är med i serien. Återigen ett exempel på hur en filmreferens anses mer gångbar än bokdito, låt vara att det här gäller en av världens bästa filmer. Hur som helst, med utgångspunkt från Lansdales kortroman Bubba and the Cosmic Bloodsuckers har manusförfattaren Joshua Jabcuga och tecknaren Tadd Galusha gjort en adaption som gör att jag återigen får bete mig som en svensk politiker och tumma på mina principer. För det här är som serie betraktat rätt yxigt. Det kompenseras en del av charmen i att få se Kungen av rock’n roll ha sex med ett spöke, nita monster och käfta med The Colonel. Galusha gör också en del inspirerade designval när han lånar utseendet till övriga karaktärer i den paranormala insatsstyrkan från filmer som Faster Pussycat Kill, Kill och Shockwaves.
Men så sant som att Elvis Presley var en ”Federal Agent at Large” så lovar jag att nästa gång det ryktas om något frestande som exempelvis en serieversion av Hans Henny Jahnns Blynatten, då står jag emot inköpsimpulsen och läser om boken istället!
//Anders L.
Hög av serier – #110 Inför SISF 13
 |
|
|
0:00 – Nyheter med snack om seriefilmtrailers till Man of Steel, R.I.P.D. och Lone Ranger. Vi pratar även om följderna av Boston-attentatet för Boston Comic Con, sörjer Robert Morales hädanfärd och diskuterar nomineringarna till årets Eisner Awards. Slutligen blir det information om Free Comic Book Day. 20:38 – Genomgång av vad ni inte ska missa vid Stockholms Internationella Seriefestival 2013. Med fokus på serieskapare som Melinda Gebbie, Tonci Zonjic, Enrique Fernandez, Nancy Peña, Peter Bergting, Peter Madsen och Peter Snejbjerg. 58:29 – Samrecension av Theos Ockulta Kuriositeter: Deus Ex Machina – Fadern av Ola Skogäng och Daniel Thollin. |
|
| Ladda ner: Inför SISF 13 Storlek: 65 Mb Speltid: 70 min Medverkande: Anton Bjurvald Anders Lundgren Freddie Kaplan |
|
Serier på vita duken 2013 – Lucka 19
Vi har lämnat ett mycket lyckat seriefilmår bakom oss. 2012 innehöll mycket som var bra, och flera glada överraskningar. Ingen hade väl på förhand trott att John Carter och Judge Dredd skulle hålla så relativt hög klass? Att både Avengers och The Dark Knight Rises regerat besöksmässigt var mindre förvånande. Däremot var det ju väldigt roligt att även de inte gjorde oss besvikna. Vi var inte eniga om våra åsiker kring The Amazing Spider-man, men kollektivt höll vi filmen högre än vi väntat oss.
Men bara för att vi sett de två största filmerna vi kommer se under 10-talet detonera på filmduken redan 2012 betyder inte att 2013 kommer att ligga på latsidan. Detta är några av de seriefilmer vi hoppas på:
- Man of Steel – Trots mycket ojämna Zach Snyder i registolen och en andratrailer som gjorde oss betydligt mindre sugna dunkar ändå våra hjärtan lite snabbare när vi ser Stålmannens mantel fladdra i vinden. Verkar fortsätta på den mindre lyckade Singer-filmatiseringens mörkare väg. Dock är vi väldigt förtjusta i fiskargubbe-vinkeln och Michael Shannon som General Zod i Caesar-frippa.
- Iron Man 3 – Egentligen är det otroligt hur långt Robert Downey Jrs karisma kan lyfta en film. Den andra Iron Man-filmen var ju faktiskt inte speciellt bra och det är väldigt få filmserier i allmänhet, och seriefilmserier i synnerhet, som blir bättre i den tredje utgåvan. Ben Kingsley som den ringbeklädde Mandarin får oss dock att hoppas att Shane Black vet vad han gör.
- Lone Ranger – Johnny Depp fortsätter att rada upp varianter av Jack Sparrow och biopubliken tackar och tar emot. Vi tror att Armie Hammer, mannen med lika fantastisk superhjältehaka som superhjältenamn, kan fungera utmärkt som stoisk hjälte brevid Depps Tonto. Om Gore Verbinski sprinklar lite av den Disney-magi som fick första Pirates-filmen till ett sådant redigt matinéäventyr kan detta bli bra för både stora och små.
- The Wolverine – Hugh Jackman gör sin sjätte film (om man räknar den sköna cameon i X-Men: First Class) som allas favoritjärv. James Mangold blandar och ger men har tillräckligt många bra filmer under bältet för att göra oss förväntansfulla. Baserad löst på Chris Claremonts och Frank Millers serier. Har även denna haft stora problem med att bli klar.
Här är några filmer som vi kommer att se men som kan gå lite hur som helst.
- R.I.P.D. – Ryan Reynolds och Jeff Bridges som två odöda snutar som reder upp brott i de dödas värld. Aber för de bådas mindre lyckade seriefilmserfarenheter och att filmen haft stora problem med att bli klar. Regissören Robert Schwentke har den ojämna Red på sin meritlista.
- Sin City: A Dame to Kill For – Robert Rodriguez och tidigare nämnda Frank Miller har inte direkt höjt sina aktier hos Hög av Serier sedan de samarbetade med den första Sin City-filmen för sju år sedan. Trots det kan vi inte göra annat än hoppas att filmen kan lyckas fånga lite av den stilistiska magin hos sin föregångare.
- Thor: The Dark Worlds – Tv-serieveteranen Alan Taylor, som bland annat regisserat en rad Game of Thrones och Mad Men-avsnitt, gör sin filmdebut med uppföljaren till Thor. Med tanke på hur otroligt ojämn den första filmen var med Kenneth Branagh som regissör så finns det verkligen anledning att oroa sig.
Slutligen hoppas vi att dessa försvinner långt ner i reabackarna på avlägsen stormarknad.
- All Superheroes Must Die – Saw möter Kick-Ass i lågbudgetskräckis där fyra superhjältar förlorar sina krafter men ändå måste förhindra att deras ärkefiende slaktar kidnappade invånare i en stad. Tortyrporr i tights känns sååå 2002.
- Smurfs 2 – Vi älskar smurfarna, men den animerade 3D-varianten faller oss inte i smaken. Vi hoppas mot förmodan att detta blir en flopp.
- Kick-Ass 2 – Med Matthew Vaughn flyttad från registolen till producentbänken och med hitills mediokra Jeff Wadlow som både regissör och manusförfattare riskerar uppföljaren bli en film där Mark Millars värsta sidor kommer fram.
Hög av Serier 