Seriepodcasten

Inlägg taggade “Dark Horse Comics

Högens julkalender lucka 20


Den åttonde februari var det 50 år sedan Planet of the Apes, tidernas bästa franchise, hade premiär. Vi är många som firat detta på olika sätt runtom i världen. Av störst relevans för Högengänget är givetvis Boom! Studios utgivning. Förlaget har haft licensen sedan 2011 och under perioden gett ut så mycket material att de numer gått om tidigare förvaltare som Marvel, Malibu och Dark Horse. Kvantitet är som bekant inte lika med kvalitet men lyckligtvis håller serierna genomgående hög klass. För den som ännu inte läst något rekommenderas Planet of the Apes Omnibus där den magnifika öppningskrevaden om 16 nummer (plus specialare) av Daryl Gregory, Carlos Magno och Diego Barreto finns samlad. Släpps först på annandagen men ni kan läsa en recension här!

Pota Omnibus

Lyckligtvis har man inte enbart nöjt sig med återutgivningar. Det har även kommit mängder av nya serier varav vilka Planet of the Apes Visionairies verkar mest lovande. Med utgångspunkt i Rod Serlings första manusutkast, som i stora stycken låg betydligt närmare Pierre Boulles roman än vad som till sist manifesterades på vita duken, har Dana Gould (manus) och Chad Lewis (bild) skapat en variant av historien som inte setts på länge. Såvida man inte räknar med slutet på Tim Burtons i övrigt inte så lyckade försök till reboot. Där fick vi en glimt av ett apsamhälle mer likt vårt och av allt att döma är det just ett sådant som Gould och Lewis utforskar i sin version.

POTA Visionaries

Omslag av Paolo Rivera.

Boom! Studios har under hösten även släppt antologierna Planet of the Apes: The Simian Age samt Planet of the Apes: The Time of Man där nya sidor av såväl original- som den nya filmsviten utforskas. Har ännu inte läst. Det var som nämnts i tidigare luckor ett sådant år. För att råda bot på denna lapsus i min apbildning tar jag ett extra långt jullov och hoppas på primatfokus bland klapparna. Om det uteblir har jag i vanlig ordning gott om olästa saker i hyllan. Som den kritiska genomgången av samtliga Planet of the Apes-serier fram till cirka 2015 man hittar innanför pärmarna på boken nedan. Återigen är det dags att Go Ape!

Pota sacred scrolls

//Anders L.

Annonser

Högens julkalender 2017 lucka 8: You rock, Lobster!

Lobster-Johnson-The-Pirates-Ghost-1-cover
Utöver Hellboy så är The Lobster inte helt otippat min favorit bland Mignolas figurer. Sedan debuten i form av en back up i Hellboy: Box Full of Evil #1 (tecknat av Ryan Sook, augusti, 1999) har det blivit 31 nummer pulpaction av stadigt bättre märke. Värt att notera är att Mignola tecknat ett gäng omslag och affischer men aldrig en hel serie med karaktären. Och det enda han skrivit själv är debuten och första miniserien The Iron Prometheus (bild av Jason Armstrong, 2007/8). Så man kan i lika hög grad kalla The Lobster för en John Arcudi- och Tonci Zonjicfigur. De har skrivit respektive tecknat den skoningslöse hämnarens äventyr kontinuerligt sedan 2012. På vårkanten i år levererade de sitt i särklass starkaste samarbete hittills.

Lobster Johnson: The Pirate’s Ghost briljerar med ett manus som sätter huvudpersonernas relationer i starkt fokus. Den försiktigt spirande romansen mellan Cindy och Harry, med tanke på dåtidens ofta bigotta inställning en långtifrån okontroversiell sådan, är en av dem. The Lobster och resten av gänget är under tiden i färd med att knyta ihop lösa trådar som blev kvar när gangsterbossen Wald och hans consigliere Isog slapp undan för ett par år sedan. Sistnämnda duo är allt annat än såta vänner efter att ha häckat på Walds husbåt under alltför lång tid. Medan Wald gått i barndom och börjat ”prata” alltmer med låtsaskompisen och tillika piraten El Bogavante, har Isog finslipat en plan som en gång för alla ska eliminera huvudmotståndaren The Lobster. Givetvis leder iscensättandet av den till konfrontation där samtliga förhållanden sätts på hårda prov.

Zonjics karaktärsdesign är så fin att man känner en viss ruelse inför att The Lobster går som en slåttermaskin genom moståndarleden.

Zonjics karaktärsdesign är så fin att man känner en viss ruelse inför att The Lobster går som en slåttermaskin genom moståndarleden.

Det har varit en fröjd att under de senaste åren se hur Zonjic fortsatt finslipa sitt redan från början mycket starka bildberättande. Här sköter han även färgläggningen för första gången (på en Mignolatitel) och visar sig ha ett minst lika säkert handlag med den biten som någonsin Dave Stewart.  Se bara arbetet med ljus och kontraster på sidan ovan! Och jag är inte den förste som associerar till Herges Enhörningens hemliget under läsandet av scenerna där en alltmer verklighetsfrånvänd Wald drömmer sig bort till ”hedervärda” piratäventyr långt bort från en moraliskt allt grumligare vardag. Att tvivel eller samvetskval inte håller seriens huvudperson vaken om nätterna blir kristallklart under en  känslomässigt laddad slutkonfrontation mellan The Lobster och mannen han jagat under så många år. För vissa parter bör väl tilläggas, då vår hjälte uppenbarligen är totalt oberörd när han avrättar en nedbruten fiende inför dennes hustru. Det faktum att han på kuppen skadar andra psykiskt verkar inte bekomma denne rättvisans tjänare. På ett par rutor sopar Arcudi och Zonjic bort det nostalgiska skimmer som så ofta omger pulphjältar och skildringar av äldre tiders gangsters. Vilket ytterligare lyfter en redan fantastisk serie. Oerhört fint jobbat. Ni som hellre läser era serier i samlad form behöver inte vänta länge för att ta del av detta mästerverk. Albumet släpps lagom till Lucia i nästa vecka och ser då ut så här:

        /Anders L.


Högens julkalender 2016 lucka 17: If I Had a Hammer

ecblackhammer

Att 2016 ge sig på en bitvis nostalgisk omtolkning av superhjältar är ganska vågat. Dels har året varit lika fyllt av habilt motiverade omstarter som något annat. Och sedan är det förstås rätt många som är kallade men få skickade att lyckas med konststycket att berätta en historia som står på egna ben och samtidigt lyckas leverera en intressant kommentar till genren. Lyckligtvis är Jeff Lemire en författare av den kalibern och Black Hammer en sådan serie. Befolkad av lätt igenkännbara versioner av diverse superhjältar från den gyllene eran, dock utan att hänfalla åt lättköpta hyllningar, och med ett mysterium som drivkraft blir det här fascinerande läsning. Men som så ofta annars ligger Lemires styrka i förmågan att porträttera relationer mellan människor (och andra varelser) oavsett om de har superkrafter eller ej. Dean Ormston har jag läst ganska lite av tidigare. Drar mig till minnes Sandman: The Kindly Ones för tjugo år sedan och lite Lucifer i början av millenniet. Kanske bidrar det till känslan av fräschör. Hans infallsvinkel på figurerna och temat är säregen och dras inte heller med några pietetsfulla olater. Serien levererade dessutom ett av årets starkaste förstanummer!

//Anders.


Högens julkalender lucka 14: Go Ape!

Dagen då betydande delar av lyssnarskaran, och världen i stort, är på väg att gå totalt bananas över en galax långt, långt borta vill jag passa på att slå ett slag för en annan vittomfattande franchise som dök upp årtiondet före och inspirerade till många uppföljare. Jag talar givetvis om Planet of the Apes! Efter att sedan 2011 ha publicerat rikhaltiga bidrag till befintlig apkanon, som jag också läst ett par delar av i år men sparar till ett arkivavsnitt, har Boom! Studios ett tag satsat på mer eller mindre knasiga crossovers. De har jag gett stort säkerhetsavstånd, men som bekant finns det undantag till nästan varje regel.

tpota

Fantastiskt snygga omslag av Duncan Fegredo pryder tidningarna.

När jag först hörde talas om Tarzan on the Planet of the Apes var det nära att jag slog mig för pannan: att ingen tänkt på detta tidigare! Vi på Högen har ju genom åren rätt ofta drivit med de alltmer osannolika sammanslagningar av disparata figurer som Dark Horse Comics ägnat sig åt. Ändå fick vi vänta till år 2016 innan någon tussade ihop apornas son med deras planet. Som en stryksugen masochist beställde jag genast nummer ett. Döm om min förvåning när jag stålsatt började läsa och faktiskt upptäckte att det här var riktigt kul. Medförfattarna Tim Seeley (Tarzanexpert) och David Walker (Apesdito) kompletterar varandra mycket väl och på ett snyggt sätt sammanflätar de respektive mytologier utan den sedvanliga startsträckan som plågat så många cross overs genom åren. Jag ska inte avslöja hur de får ihop det då tillvägagångssättet verkligen strök denna apvän medhårs, men låt oss säga att det ger Hassleins tidsteorier en rejäl holmgång. Fernando Dagnino får till de kända figurernas utseenden men ger även prov på en del riktigt snygg monsterdesign. Jag kom riktigt nära att köpa ett av hans original på Thought Bubble, men priserna var aningen brutala för min nuvarande ekonomi tyvärr. Det kommer att bli totalt fem nummer och jag återkommer med en mer fullödig recension i ett framtida avsnitt.

trzpotan1p1

Glada dagar i djungel: Tarzan och apbrorsan leker kurragömma.

//Anders.

 


Hög av seriers julkalender: Lucka 22

Neonfärgade och 80-talsdoftande omslag av Goñi Montes.

Neonfärgade och 80-talsdoftande omslag av Goñi Montes.

Marvels RoboCop #1

Marvels RoboCop #1

En av årets stora serieöverraskningar för mig var att den nya serien om RoboCop faktiskt inte var urrutten. I själva verket var den bra! Robo har sedan Paul Verhoevens film från 1987 funnits som serie, dels som rena tolkningar av filmerna men även helt originella historier.

Marvel hade licensen först och gav bl a ut en serie på 23 nummer. Tyvärr har jag inte läst mycket av den men visst blir man sugen med titlar som Robosaur och TV Crimes?

1992 övergick den till Dark Horse, ett förlag med erfarenhet av att jobba med många filmlicenstitlar och först ut var en hård och kul miniserie där Robo möter The Terminator för första (men inte sista) gången, skriven av Frank Miller och tecknad av Walt Simonson. Jag håller fortfarande denna serie högt då Miller ännu inte blivit spritt språngande galen och Simonsons stela men dynamiska stil passar perfekt.

Tyvärr har jag bara enskilda strönummer från Dark Horse övriga utgivning men de verkar spännande dels för att Robo hamnar i nya miljöer (ett snöigt Colorado t ex!) och dels för att duktige John Arcudi skrivit några av dem.

Frank Miller bjuder på sina typiska textrutor och Walt Simonson levererar i Robocop VS The Terminator.

Efter ett långt uppehåll tas licensen åter upp 2003 av Avatar Press, förlaget som gjort sig känt för att konsekvent se till att alla deras serier innehåller extremt grafisk våld. Avatar väljer att göra serieversioner av Frank Millers

Juan Jose Ryp tecknade slafsiga Robo-serier för Avatar.

Juan Jose Ryp tecknade slafsiga Robo-serier för Avatar.

oanvända manus till RoboCop 2 och anteckningar han gjort till RoboCop 3. Förlagets antagligen bästa illustratör, Juan Jose Ryp, tecknar. Tyvärr är det ganska förståeligt varför man inte använde just detta manus till filmen och trots att Steven Grant gör sitt bästa för att förvandla det till en läsbar serie kan jag tyvärr inte rekommendera någon av dessa.

2010 tar Dynamite Entertainment över licensen och får ur sig totalt tre hyggliga men oengagerande volymer, varav en är ett deppigt men intressant möte mellan Robo och The Terminator i 2011 års Terminator/RoboCop: Kill Human, som är en slags alternativ version av filmen Terminator 2, jag pratar mer om just den serien i avsnitt 39.

2013 flyttar licensen återigen och hamnar hos BOOM! Studios som återutger serierna byggda på Frank Millers skriverier samt en volym (vol. 4, The Human Element) som baseras på den nya RoboCop-rebooten från 2014.

Efter blott en volym baserad på rebooten påbörjades RoboCop vol. 5 som är en snyggt formgiven serie med slående omslag i 80-talsneon och som utspelar sig direkt efter originalfilmen.  Det är skrivet med rätt känsla för karaktärer och staden Detroit och författaren Joshua Williamson lyckas verkligen pricka en bra ton och utvecklar Robos partner Anne Lewis på ett bra och trovärdigt sätt. Tecknaren Carlos Magno får till en stil som jag bara kan beskriva som ren och skitig på samma gång som också passar bra. Man får massor av ED-209:or, onda brottslingar som möter sitt öde, ultravåld, detektivarbete och … Robo med en batong. Äntligen en Robo-serie som jag kan rekommendera!

Carlos Magna håller sig nära filmoriginalet.

Carlos Magna håller sig nära filmoriginalet.

//Freddie

PS. Jag pratar mer om RoboCop vol. 5 i avsnitt 170 och vill du lyssna på en genomgång av RoboCop-serier får  du en sådan i avsnitt 53.


Hög av seriers julkalender: Lucka 14

Sally H.

Ett av de hårdaste album jag läste i år var för ovanlighetens skulle inte av vigilantetypen, även om åtskilliga sådana fanns i läshögarna under 2014. Läsningen av Sally Heathcote: Suffragette pendlar verkligen över hela känsloregistret, för min del med tonvikt på vrede och beundran, när vi genom den fiktiva titelfiguren får ta del av de verkliga historiska händelser som ledde fram till att kvinnor fick rösträtt i England 1928. Mary Talbots manus får skeendet att kännas minst lika personligt som hennes delvis självbiografiska seriedebut Dotter of Her Father’s Eyes (från 2012), tecknad av maken Bryan Talbot. Den här gången har Bryan stått ”enbart” för layout medan Kate Charlesworth tecknat med bravur. Sally Heathcote: Suffragette är ett lysande album som med sitt klara berättande med fördel kan bli en folkbildande julklapp även till serieovana familjemedlemmar. Inte minst sätter den vår svenska samtid, som många verkar uppleva som extremt radikalfeministisk, i skarp och mycket intressant belysning.

Bryan Talbot står även för vad jag tror kommer landa som årets främsta återutgivning med Arkwright Integral, även den från Dark Horse Comics, men jag ber att få återkomma om denna mäktiga tegelsten i ett Högenavsnitt inom en snar framtid. //Anders.

Arkwright Integral