Seriepodcasten

Julkalender

Högens julkalender 2018 lucka 17

17 saker jag upptäckte när jag pressade 17 Marvel-filmer på 17 veckor

  1. Marvel-filmerna håller i snitt förvånansvärt hög klass.
  2. Winter Soldier, Hope Van Dyne och Whiplash behöver tänka om sina frisyrer.
  3. Keps och hoodie och eventuellt solglasögon är en rätt dålig förklädnad, speciellt som alla har det hela tiden.
  4. Hawkeye är grovt underutnyttjad som karaktär.
  5. Black Panther borde gjorts som första film i andra vågen.
  6. Amerikanska dialekter är förvånansvärt svårt för i övrigt skickliga brittiska skådespelare.
  7. Thor med kort hår > Thor med långt hår.
  8. Hulken är grovt underutnyttjad som taktiskt vapen.
  9. Det är knäppt att inte Black Widow har en egen rulle än.
  10. Iron Man 2 är inte så dålig som man minns.
  11. Iron Man 3 är inte så bra som man minns.
  12. Kurt, Bob och Jeff > Chris, Chris och Chris.
  13. Den väldigt höga kvaliten i Spiderman: Homecoming är filmhistoriskt osannolik med tanke på att det är den sjätte/sjunde filmen med samma karaktär på mindre än 15 år.
  14. Alla filmer blir bättre av Anthony Mackie.
  15. MCU har förvånansvärt mjäkiga och tråkiga skurkar med några få lysande undantag.
  16. The Warriors Three förtjänade bättre.
  17. Jag ser gärna 17 filmer till, men inte i rad.

//Anton

Annonser

Högens julkalender 2018 lucka 16

TRAILER-BONANZA!

Vad passar väl bättre på en slö söndag december än en hög med trailers för serierelaterade filmer som har premiär nästa år?

Februari

Alita: Battle Angel. Svulstig CGI-action med hjärta av guld från regissören Robert Rodriguez, baserat på Yukito Kishiros manga Gunnm/Battle Angel Alita.

Mars

Captain Marvel. Det finns flera som gått under namnet Captain Marvel i Marvels universum. Filmen, som regisseras av Anna Boden och Ryan Fleck, verkar vara delvis baserad på serien om Mar-Vell som skapades av Stan Lee och Gene Colan, men fokus ligger på Carol Danvers som skapades av Roy Thomas och Gene Colan 1968.

April

Shazam! David F. Sandberg regisserar filmen om hjälten Shazam, som brukade kallas för Captain Marvel och skapades av Bill Parker och C. C. Beck. Det ser ut att bli en skojfrisk och färggladd rulle med mycket värme och hjärta. (Är vi säkra på att detta verkligen är en DC-film?)

Hellboy. Efter två underbara filmer från Guillermo del Toro om Mike Mignolas episka skapelse Hellboy kommer nu en tredje från Neil Marshall. Tyvärr finns ingen trailer än utan bara en första bild. För en kort intervju med gänget bakom filmen, kolla in den här länken.

Avengers: End Game. I april kommer även den här lilla indie-filmen av bröderna Russo.

Juni

Dark Phoenix. Efter många år i producent-stolen så blir detta Simon Kinbergs regidebut. Baserat på vid det här läget väldigt välkända Marvel-karaktärer från 60-talet.

Juli

Spider-Man: Far From Home, regisseras av Jon Watts. Det finns ingen trailer men en förhandsvisning av trailern(!) i Brasilien på festivalen CCXP gav verkar skvallra om en resa till Europa för Peter Parker  – utan den klassiska dräkten. Vi får se i juli nästa år!

Augusti

The New Mutants. Josh Boone regisserar filmen som från början skulle haft premiär tidigare i år. Marvels nyare mutanter introduceras på stora duken i form av en skräckfilm.

Oktober

Joker. Allt vi sett från  Joaquin Phoenix tolkning av karaktären är snutten nedan. Filmen regisseras av Todd Phillips.

//Freddie


Högens julkalender lucka 15

Snagglepuss

Heavens to Murgatroyd!

När DCs satsning Hanna-Barbera Beyond offentliggjordes i januari 2016 mötte jag nyheten med stark skepsis. Behöver verkligen allt dekonstrueras och bli hårt och hemskt och ångestridet? Förlaget hade ju dessutom med diskutabla resultat varit och petat på animationsbolagets figurer redan 2004 då Joe Kelly och Ariel Olivetti gav oss en brutal bakgrundshistoria till charmigt knasige rymdhjälten Space Ghost. Tanken på Wacky Races processat genom någon sorts Mad Max: Fury Road-filter fick mig att rysa. Scooby Apocalypse med chict tatuerade huvudpersoner och Scrappy-Doo som skurk (vilket vi ju dessutom redan sett i spelfilmerna) likaså.

Scrappy Apocalypse

Scrappy-Doo goes grim and gritty i serien av Keith Giffen och J. M. DeMatteis.

Så även om jag i likhet med generationer världen över haft de här figurerna med mig sedan barnsben var en vuxenuppdatering inget som lockade. Satsningen sken med sin frånvaro bland prenumerationerna. Så döm om min förvåning när Mark Russell och Steve Pughs The Flintstones dök upp på den ena efter den andra listan över 2017 års bästa serier och sedermera fick en väldigt positiv recension av Anton och Freddie i avsnitt 306! Under det gångna året har Russell tagit sig an det rosa bergslejonet Snagglepuss, en figur som dök upp första gången i The Quick Draw McGraw Show redan 1959 och blev ett återkommande inslag på The Yogi Bear Show från 1961 och framåt. Röstskådespelaren Daws Butler inspirerades till Snagglepuss dandyartade framtoning  av Bert Lahr som spelade lejonet i The Wizard of Oz (1939). Ett val som säkerligen spelat in i att spekulerandet kring den vältalige rosa charmörens sexualitet hållit på ett tag.

 

Även Exit Stage Left: The Snagglepuss Chronicles (med bild av Mike Feehan) där vår hjälte är en framgångsrik homosexuell pjäsförfattare som hamnar i skottgluggen för House Committee on Un-American Activities har rönt enorm uppskattning. Så även om invändningen att allt inte behöver få en postmodern omgestaltning kvarstår tänker jag ge serien en chans. Håll utkik efter samrecension i ett framtida Högenavsnitt! Snarare än att erkänna eventuell felbedömning från min sida tar jag det som kvitto på att devisen ”utförandet framför innehåll” stämmer, even.

//Anders L.

 


Högens julkalender lucka 14

Allt eftersom att serietidnings-, och framför allt superhjälte-, filmatiseringarna blev en grundpelare i Hollywoods utbud och livsviktig för dess finansiering har det utkristaliserat sig en tydlig trend. Grovt förenklat kan man säga att Marvel gör rätt och DC gör fel på vita duken. Undantag på båda sidor finns, men rent objektivt går det inte att blunda för att förhållandena ser ut så just nu.

Undantaget var under flera år animationen, där DC lyckades bättre och Marvel haltade sig fram. Men för några år sen, kanske för att produktionstakten gick upp, har DCs animationsmaskineri börjat hacka lite. Year One, The Killing Joke, Doomsday, Flashpoint och fler andra försök svajade. Men under 2018 tycker jag sett flera exempel på att DC knäppt på sig manteln ordentligt igen.

I våras fick en av Lego-filmens mest lysande punkter, Lego Batman, sin egen film. Själv var jag lätt skeptisk till slutresultatet, framför allt för att Lego-filmens stora styrka inte låg på karaktärsnivå utan att det snarare var porträtteringen av uppfinningsrikedomen och fantasin kring Lego-delen. Men vad som är bortom diskussion är den enorma kärlek till Batman som visades. Undantaget att vandra runt på de större seriemässorna kan jag inte tänka mig hur så på samma gång nördig som bred Bats-dyrkan kunnat klämmas in på under två timmar.

Lätt hänt ändå. Från Batman Ninja

Ytterligare två Batman-filmer är värda att uppmärksamma från året. Jag är mycket förtjust i Batman Ninja, även om den storymässigt är väldigt tunn. Här är det snarare karaktärsdesign, mecha-knasigheter och total anakronism som är den stora behållningen. Inte något för Nolan-fantasterna, men för oss som klara av att njuta av flera helt disparata inkarnationer av samma karaktär var det bara att äta med stora sleven.

Den andra filmatiseringen tar sig också friheter, även om den har mer direkt litterär förlaga. Elseworlds-historier gör sig väldigt bra i knappa 90-minuters one shots och Batman: Gotham by Gaslight gjorde vad den skulle. Återigen är det för mig främst tolkning av tidigare etablerade Bat-troper som är den stora behållningen. Däremot kan jag väl nu konstatera att vi inte behöver berätta fler historier om Jack the Ripper på ett tag, det har gjorts så att det räcker för några år framöver.

Tonårshjältar i biomörkret

Avslutningsvis vill jag hylla en för mig oväntad bekanskap. När Teen Titans Go! to the Movies dök upp i mina flöden log jag med en halv mungipa åt filmtiteln och arkiverade projektet under “förmodligen inte för mig” i min minnesbanks knökfulla filmhylla. Men sedan började fler och fler röster i min närhet och på nätet muttra om att TTG!ttM ändå kanske kunde vara något, speciellt för den med barnasinnet kvar. Så när den till slut dök upp på olika streamingtjänster i slutet av året hade jag varvat upp förväntningarna en hel del. Något mästerverk är det inte, men jag skrattade ändå både gott och rått i soffan – en del skämt är verkligen både på och över gränsen för en barnfilm. Dessutom jobbar man in sköna blinkningar till både film- och seriebransch och uppvisar god kunskap om tidigare verk. Plus en skönt glättig positiv popdänga med nyuppväckta smörsångaren Michael Bolton i storform.

Det känns bra att DC börjar karva tillbaka en del av den rörliga bildkakan, så att inte Marvel får sitta ensam på tronen. Den lilla brasklappen är dock att idag har Spider-Man: Into the Spider-Verse, Marvels kanske mest ambitiösa animeringsprojekt, premiär. Jag har i skrivande stund inte sett filmen, men förhandssnacket handlar mycket om att Marvel flyttat gränserna för hur superhjältefilmer kan berättas.

//Anton


Högens julkalender lucka 13

Nu kommer någon där, jag vet nog vem det är: Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Nancy, av Olivia Jaimes 2018

Fritzi Ritz, av Larry Whittington 1923

Årets Lucia i Hög av Seriers julkalender är Nancy, eller Lisa som hon är känd i Sverige från serien Lisa och Sluggo. Den åttaåriga flickan visade sig först i serien Fritzi Ritz 1933, en serie som ursprungligen skapats av Larry Whittington 1922 om flappern Fritzi. Vid den här tiden gjordes serien av Ernie Bushmiller, och1938 bytte han namn på serien till Nancy efter sin egen skapelse som visade sig vara  betydligt mer populär än den forna huvudpersonen, som nu istället fick vara en bifigur i form av ”Tant Fritzi”.

Bushmiller fortsatte att teckna Nancy i hela 50 år (fram till sin död) och kom att odla fram en stilren och förenklad stripp där poängen fick störst fokus, och på många sätt var det den stora humorstrippen som andra kopierade. Efter 1982 har flera kreatörer jobbat på serien, Al Plastino (1982–1983), Mark Lasky (1983), Jerry Scott (1984–1995), Guy & Brad Gilchrist, och så sent som i år – Olivia Jaimes.

Jaimes är ett alias för en tecknare som är aktiv med andra serier men som valt att inte använda sitt riktiga namn för Nancy. De tidigare tecknarna har närmat sig serien på olika sätt och antingen valt att försöka modernisera eller vara väldigt trogna den klassiska stilen. Jaimes har valt att göra den så modern som möjligt med rekvisita som datorer, mobiler men även med humorn, vilket har gett serien en rejäl skjuts framåt.

Nancy av Olivia Jaimes 2018

Du kan läsa Nancy här!

//Freddie

 

Nancy av Olivia Jaimes 2018

Nancy av Olivia Jaimes 2018


Högens julkalender lucka 12

Tolv arga seriefigurer
Eftersom att en av mina favoritfilmer genom alla tider är domstolsdramat 12 angry men (jag njuter av både Sydney Lumets klassiker från 1957 och William Friedkins tevefilmatiseringen från 1997) tänkte jag idag i lucka 12 lista ett dussin arga seriefigurer.

Raphael av Tim Terrenal

Argaste skölpaddsbrorsan. Artist: Tim Terrenal

Rafael – Mer emo-sur än arg, men en hetlevrad herre vars humör matchas av den röda färgen på hans bandana. Perfekt exempel på varför “Teenage” är en viktig del av titelnamnet.

Kingpin – Hamnar tidigt på listan för att han framstår som kylig och kalkylerande för det mesta. Men när Wilson släpper lös är han inte att leka med.

The Thing – Egentligen mest arg på sol-/retstickan Human Torch men när Big Ben deklarerar dunkardags är det oftast med en god portion vrede i blicken.

Lilla My – Mymlans lillasyster kanaliserar sina känslor på ett mer konstruktivt sätt, men inte desto
mindre ilsk för det. Fokuserad envishet, drivande glöd och vassa tänder kommer man långt med.

Red Hood – Jason Todd misshandlades till döds av Jokern, men har blivit rätt hårt åtgången av en del efterföljande serieskapare sen dess. Lugnade sig något i och med New 52 när han i Red hoods skepnad skulle iklädas rollen som rebellhunk. Är dock bäst som skoningslös hämnare med rykande puffror och komplicerad relation till styvpappa Wayne.

J Jonah Jameson – Daily Bugles koleriske chefredaktör bär på en ilska mot trikåbärande “hjältar” i allmänhet och Spidde i synnerhet som är så stark att till och med hans frisyr och mustasch ser arga ut.

Yosemite Sam – Lika kort stubin som de dynamitgubbar som ofrånkomligen exploderar i ansiktet på honom. Har konkurrens av Daffy Duck som den mest animerade i Warner Brothers stall, men den senare har inte lika sköna haranger eller eldiga mustascher.

Wolverine – Konsekvensen av vildsint ursinne är själva drivkraften bakom många av Wolverines bästa historier. Är dock tråkigast när han tas över helt av djuriska instinkter. Konflikten mellan det vilda odjuret och den kännande människan är klart mer intressant.

Sista sidan i Green Lantern #55 av Mike Perkins och Chris Stevens

Dex-starrs ursprung. Från Green Lantern #55, av Mike Perkins och Chris Stevens


Dex-Starr – En blå föredetta huskatt som fick ilskans röda kraftring när han kastades från Brooklyn Bridge i en säck. Letade upp de som kastade av honom från bron, hade ihjäl dem och sov på deras skallar. Svårt att hitta en mer sympatisk Lex Talonis-/skapelsehistoria, trots att katten sen blev en av de mer osympatiska och sadistiska karaktärerna i Red Lantern Corps.

Saint of Killers – Med ett vitglödgat hat och ilska nog att skjuta sig både till himmel och helvete är Saint of Killers en av Preacher-seriens mest obehagliga karaktärer. Hans ilska är oftast återhållen och därför kan man luras att tro att den inte finns där. Men när han släpper lös sin samlade vrede skakar till och med himlens grundvalar.

Kalle Anka – Argaste ankan i stan är själva urtypen för manlig oförmåga att hantera känslor i motgång. Kanske är det därför han är så populär? Tur att hans ursinne inte verkar ha påverkat hans brorsöner negativt.

Hulken – Kommentar överflödig.

//Anton


Högens julkalender lucka 11

BubbaHoTep Truman cover

Omslag av Timothy Truman.

”Bränt barn skyr elden” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Önskar att jag tagit det till mig istället för att ha Thomas Öbergs inledning på klassikern ”Nu är det väl revolution på gång?” som devis:

”Oh, vad det är skönt
Att inte veta sitt eget bästa
Att gå på en smäll
Och sen rusa som en tjur
Rakt in i nästa”

För hur många gånger har jag sagt ”Aldrig mer!” vad gäller att stjärnögt köpa en seriefortsättning på någon favoritfilm eller tv-serie? Eller den andra varianten när en filmmakare gör en serie av ett manus som av olika anledningar (oftast budgetbrist) hamnat i produktionslimbo med varierat (ofta taffligt) resultat? Serier är ju i jämförelse ett extremt billigt och direkt medium där storverk kan skapas med arbetsinsats från en person och där honoraret i bästa fall motsvarar kostnaden för en dags eftermiddagsfika på en genomsnittlig filmproduktion. Här skulle jag kunna skriva en lång rant om hur den skeva fördelningen i uppmärksamhet och bevakning av film kontra sekventiellt berättande är ett utslag av det kapitalistiska tänkande vi alla skolats in i där en stor prislapp är lika med att något är viktigt och bra. Exemplifierat av det stora fokus som ofta läggs på megabudgetar i försnacket om storfilmer. Men det vore väl onödigt när det finns roligare saker att skriva om.

Som Joe R. Lansdales Bubba Ho-TepJag har uppskattat författaren sedan jag under tidigt 90-tal hittade hans skruvade The Drive-In på en pocketrea. Lansdale är oerhört produktiv och har skrivit några av de bästa avsnitten till Batman: The Animated Series (se Freddies lucka nummer 7) tidningar med bland andra westernhjältarna Lone Ranger och Jonah Hex samt hyllmetrar av romaner och novellsamlingar. En del av dem har filmatiserats. Först ut var Don Coscarelli med magnifika Bubba Ho-Tep (2002) baserad på novellen från 1994 där en gammal och sjuk Elvis (Bruce Campbell i en av sina bästa roller) kämpar mot en mumie på ett ålderdomshem.

 

Redan i sluttexterna utlovade en skämtsam/våghalsig Coscarelli att ”Elvis will return in Bubba Nosferatu: Curse of the She-Vampires”. I takt med att filmens kultstatus växt har rykten om en uppföljare fortsatt florera. Ett tag gick snacket att Paul Giamatti, ett stort fan av Bubba Ho-Tep, skulle spela Colonel Tom Parker (Elvis impressario) och Ron Perlman skulle ta över rollen som Elvis. Inte helt oväntat har den rullen ännu inte trätt från idévärlden över till vår. Däremot skrev Lansdale en prequel förra året där en yngre och mindre sliten version av The King på uppdrag av President Nixon slåss mot vampyrlika varelser från en annan dimension. I likhet med de flesta utgåvorna från Lansdales huvudförlag Subterranean Press sålde boken slut direkt och går nu för hutlösa priser på diverse nätbokhandlar. Inte för att jag är främmande för att lägga grova pengar på Elvismerch. Kände exempelvis att jag klivit över någon gräns när jag inför jubileet 3 december gladeligen slantade upp 1499 kronor för Elvis ’68 Comeback Special 50th Anniversary Box Set, trots att jag redan har alla låtar och själva showen inspelad på vhs.

Bubba 68 Comeback

Man ska ju ha allt, eller vansinne kan se ut på olika sätt.  Nu kan jag titta på varenda existerande tagning från inspelningen av Kungens klassiska tv-show och lyssna på femtielva olika versioner av låtarna. Hurra!

Av alla licenser till tecknade filmer, spelfilmer, tv-serier, webmemes och annat som IDW köpt på sig de senaste åren finns det med andra ord inget som gör mig så exalterad som Bubba Ho-Tep and the Cosmic Bloodsuckers. Vän av ordning vill förstås gärna påpeka att Bubba men dock inte Ho-Tep är med i serien. Återigen ett exempel på hur en filmreferens anses mer gångbar än bokdito, låt vara att det här gäller en av världens bästa filmer. Hur som helst, med utgångspunkt från Lansdales kortroman Bubba and the Cosmic Bloodsuckers har manusförfattaren Joshua Jabcuga och tecknaren Tadd Galusha gjort en adaption som gör att jag återigen får bete mig som en svensk politiker och tumma på mina principer. För det här är som serie betraktat rätt yxigt. Det kompenseras en del av charmen i att få se Kungen av rock’n roll ha sex med ett spöke, nita monster och käfta med The Colonel. Galusha gör också en del inspirerade designval när han lånar utseendet till övriga karaktärer i den paranormala insatsstyrkan från filmer som Faster Pussycat Kill, Kill och Shockwaves.

Bubba interior

Men så sant som att Elvis Presley var en ”Federal Agent at Large” så lovar jag att nästa gång det ryktas om något frestande som exempelvis en serieversion av Hans Henny Jahnns Blynatten, då står jag emot inköpsimpulsen och läser om boken istället!

President And King

//Anders L.