Seriepodcasten

Julkalender

Högens julkalender 2017 lucka 24: God jul önskar Högen

Vi på Hög av Serier tillönskar er alla en fröjdefull jul! För oss var en höjdpunkt under året avsnitt 300. Vi hade verkligen jättekul när vi spelade in. Skål för sju år till!

Anders, Anton & Freddie

 

Annonser

Högens julkalender 2017 lucka 23: Hail to the King!

Jag hoppas att de som lyssnat under året kunnat glädjas med oss åt hundraårsjubiléet för en av serievärldens största: Jack ”The King of Comics” Kirby. Undertecknad har sannerligen inte försuttit några tillfällen att prata om serier ur hans rikhaltiga produktion. Vilket väl i ärlighetens namn inte särskiljer just 2017 så oerhört mycket från andra år.

Jack Kirby

Jack Kirby fotograferad av Susan Skaar.

Antons genomgång av årets snyggaste omslag i lucka 21 gav en fingervisning om att även förlagen som publicerade merparten av kungens arbete sett till att högtidlighålla honom. Mängder av serier har publicerats på nytt. Från endollarstidningar med första framträdandet av diverse figurer och så uppåt i alla prisklasser till kronan på verket: hela The Fourth World mellan två pärmar i en inbunden bok så gedigen att den kan användas i självförsvarssyfte om nöden kräver.

-jack-kirby-fourth-world-omni_1

Med undantag för möjligen Grant Morrison så har ingen i den hord av författare och tecknare  som gett sig på att fortsätta eller omtolka Kirbys skapelser från detta portalverk lyckats åstadkomma något särskilt minnesvärt. Men för ovanlighetens skull ångrar jag min skepsis efter att ha läst idel lovprisanden av Tom King och Mitch Gerads Mister Miracle som började publiceras lagom till hundraårsdagen för Kirbys födelse. Gerads har jag haft ett gott öga till alltsedan hans samarbete med Nathan Edmondson på en av de få sviter (publicerades 2014 – 2015) där The Punisher kombinerats med superhjältar på ett någorlunda vettigt sätt. Och bilderna från den här nya serien ger vid handen att han fortsatt utvecklas i en intressant riktning sedan dess.

Gerads Miracle.jpg

Snygg hyllning av originalserien i tredje rutan från slutet!

Utöver kontinuerligt Kirbyprat i podden så är mitt främsta bidrag till firandet en rätt omfattande artikel som publicerades i Bild & bubbla nummer 213 (4/2017) härförleden. Textens kvalitet får andra bedöma. Förutom att man från redaktionens sida mot min uttryckliga önskan valt att inleda artikeln med ett plojigt kollage istället för Kirbyfotot av Susan Skaar (se ovan) så är jag dock nöjd med slutresultatet. Hoppas att fler som inte läser Kirby i vanliga fall kanske ger honom en chans efter att ha exponerats för hans oerhört rika bildvärld.

BB213
Väljer att avsluta denna lucka med några exempel från den. Närmare bestämt de vördnadsbjudande splash pages Kirby gjorde till en av sina mest charmiga och knasiga skapelser, berättelsen om vänskapen mellan Moon Boy och Devil Dinosaur.

DD 1DD2DD3

DD4

Mäktigare än så här blir det inte! Moon Boys mardrömsvision ur Devil Dinosaur nummer fyra.

DD5DD6

”Don’t ask, just buy it!” Och då helst i lösnummersform då färgerna i Marvels tpb som kom ut 2014 är under all kritik tyvärr. /Anders L.

 

 

 


Högens julkalender 2017 lucka 22: Dan före dan före dopparedan

När jag nu fått äran att skriva luckan så här “da’n före da’n före doppareda’n” så är det svårt att inte okrystat tänka på tre Dan som har gjort starka avtryck i serievärlden.

Först ut är Dan Mora som trots sitt namn inte, enligt Högens omfattande efterforskning, har rötter i Dalarna. Denna otroligt stilsäkra serietecknare är mest känd för att illustrerat Grant Morrisons manus till Klaus. Han har främst jobbat för Boom! under de senaste åren. Eftersom att jag periodvis ramlar ner i den amerikanska fribrottningsvärlden är Moras illustration av Boom!-titeln WWE det jag är mest sugen att ta tag i framöver. Hans dynamiska men ändå rena stil passar perfekt för både högtflygande luchadores som steroidpumpade muskelbrottare.

Dan Moras tolkning av Logan. Ge honom mer jobb Marvel!

Min andra Dan heter Slott i efternamn och förutom att vara namne med både min favoritbyggnad från medeltiden och en producent av väldigt god senap så är Slott en av Spindelmannens mesta författare under 2000-talet. Under sex år mellan 2008- och 2012 skrev Slott en tredjedel av The Amazing Spider-Man och har sedan fortsatt med The Superior Spider-Man (ja det är då Doc Ock och Spidde gör en Freaky Friday). Dessutom har ju Slott indirekt ansvar för en av Marvels mest populära hjältinnor i modern tid i och med att han återuppväckte Squirrel Girl när han skrev Great Lakes Avengers första egna miniserie år 2005.

Avslutningsvis vill jag ge kredd till Dan Abnett vars insatser framför allt för brittiska kultmagasinet 2000 AD är värda hyllningar. [Anders L. vill inflika att The Punisher: Year One, med bild av Dale Eaglesham och Scott Koblish, samt Guardians of the Galaxy-sviterna han skrivit med meste parhästen Andy Lanning och en massa olika tecknare också är värda att införskaffa.] Abnett arbetar också ofta med Anthony Williams. På ett personligt plan är jag väldigt nöjd med Abnetts jobb med The Real Ghostbusters i skiftet mellan 80- och 90-tal. Which which is which och This Ghost is Toast är två album värda att kolla upp. // Anton.


Högens julkalender 2017 lucka 21: Omistliga omslag 2017

Vad vore en julkalender utan Omistliga omslag? Här kommer ett knippe av redaktionens favoriter från 2017, kurerade av Anton som tar allt ansvar för att David Rubín dyker upp två gånger på listan. Varsågoda!

Aliens Dead Orbit #1 – James Stokoe

All-Star Batman #13 – Rafael Albuquerque

Baltimore Red Kingdom #1 – Ben Stenbeck

Batman/The Shadow #1 – Riley Rossmo

Black Bolt #1 – Christian Ward

Blood Shot Reborn – Renato Guedes

Britannia: We Who Are About to Die #4 – Leif Jones

Bug! The Adventures of Forager #2 – Mike & Laura Allred

Bullseye #4 – Dave Johnson

By Chance or Providence – Becky Cloonan

Darkseid Special #1 – Chris Burnham

DC Bombshells #72 – Laura Braga

Dragon Age Knight Errant #2 – Sachin Teng

Ether #3 – David Rubín

Godshaper #3 – Jonas Goonface

Hellboy Krampusnacht – Adam Hughes

Jenny Finn – Mike Mignola

Kid Lobotomy – Frank Quitely

Like Cage #3 – Rahzzah

Moon Knight #10 – Greg Smallwood

My Favorite Thing is Monsters – Emil Ferris

Nick Fury #5 – ACO

Paper Girls #14 – Cliff Chiang

Rumble #1 – David Rubín

Slam the next jam – Veronica Fish

Tales from the Age of the Cobra – Enrique Fernandez

The Old Guard #5 – Leandro Fernandez

The Shaolin Cowboy: Reign #2 – Geoff Darrow

War of the Planet of the Apes – Mikhail Borulko

X-men Grand Design – Ed Piskor


Högens julkalender 2017 lucka 20: En sjöman fruktar havets våg, eller hur ska tiden räcka till?

Att summera ett serieår är inte alltid lätt. Under december har jag konsumerat årsbästalistor tills jag storknat och rådbråkat hjärnan för att gräva fram hågkomster. Har till sist landat i att det är en evinnerlig tur att jag skriver ner i princip allt i almanackan. Med tanke på att läsning är vad jag viger merparten av min vakna tid åt hinner det bli en del under 365 dagar. Ändå växer högarna av oläst material i hemmet kontinuerligt. Och detta trots att såväl självbevarelsedrift (hyllutrymmet är slut) som ekonomi sätter gränser för inköpen. Årsbästalistorna ger vid handen att det finns mycket kvar att upptäcka. Och nota bene, den här diskussionen har enbart cirklat runt det avgränsade fältet serier. Har mer än ett flyktigt intresse för sådana där böcker utan bilder också. ”How I wish that there were more than twentyfour hours in a day/Even if there were forty more I wouldn’t sleep a minute away,” som Kungen sjöng en gång. Och nej, det är inte spel och dobbel jag skulle lägga eventuell extratid på. Ifall någon nu undrade.

HB Silent Sea

En serie som jag faktiskt läste och imponerades av men närapå glömt bort under summerandet är Hellboyalbumet ovan. Mitt favorithörn av serievärlden är som de flesta av Högens lyssnare känner till det som Mignola står bakom. 2017 har det gett upphov till både högvattenmärken såsom att Ben Stenbeck besökte Sverige i samband med Stockholms internationella seriefestival. Vi fick också se den hittills bästa Lobster Johnsonserien. Tyvärr fick vi också ett par rätt mediokra tillskott på spin offsidan. Icke att förglömma är även ett par triumfer på ett rent personligt plan.

Hellboy: Into the Silent Sea visar att det finns en poäng i att Mignola fortsätter återbesöka tidigare bristfälligt utforskade delar av Big Reds liv. Det finns många historier kvar och den salta spökhistoria han och Gary Gianni levererade i april hör till de mest vördnadsbjudande bidragen på länge. Gianni kanaliserar sin inre Gustave Doré när episoden då Hellboy vaknade upp på ett hemsökt skepp återberättas. Mignola är på sitt bästa Samuel Taylor-Coleridge/Herman Melville/William Hope-Hodgson-humör. Och det blir i kombination väldigt mysigt.

Doré GIanni

Dorés illustration från”The Rime of the Ancient Mariner” till vänster. Giannis replik till höger. Tack till Multiversity för bilden.

Det är lysande serier som den här jag får återvända till när mitt tålamod tryter av att ha läst någon av Chris Roberson bidrag till Mignolakanon. Dessvärre har Roberson fått huvudansvaret för de löpande sidoprojekten sedan en tid tillbaka. Hans bidrag i form av manus till exempelvis Hellboy and the B.P.R.D. lämnar tyvärr mycket övrigt att önska. Tonen som anläggs ger mig känslan att han tror sig skriva berättelser som utspelar sig i samma universum som filmerna om Hellboy. Hur mycket jag än uppskattar vad Guillermo del Toro åstadkom så är de helt separata från serierna, och ska så förbli. Rise of the Black Flame och precis påbörjade Rasputin: The Voice of the Dragon för med sitt grävande i bifigurers ursprung tyvärr in Hellboyserierna på lite samma territorium som en viss omdebatterad prequeltrilogi. För att återigen dra till med en filmanalogi. Bildmässigt klaffar min estetik inte heller med vare sig Christopher Mitten eller Brian Churrilla. Men i bästa fall kommer nya tecknare få mig att glömma dessa felsteg. Adam Hughes bilder från Hellboy: Krampusnacht som släpps idag ser exempelvis mycket lovande ut.

BPRD The Devil You Know 3

Ovanstående tidning med sitt briljanta omslag av Duncan Fegredo får symbolisera de personliga triumfer som nämndes inledningsvis. I den publicerades nämligen min rapport från världens främsta Lovecraftfestival, Necronomicon Providence som gick av stapeln 17 – 20 augusti. På vårkanten blev jag varse om att man från festivalens sida efterlyste bidrag till den akademiska delen: The Dr. Henry Armitage Memorial Scholarship Symposium of new Weird Fiction and Lovecraft-related research – PUST! Emedan jag redan skrivit en del om Lovecraft och Mignola i mina bidrag till Sequart Organisations kommande bok The Mignolaverse: Hellboy and the Comics Art of Mike Mignola (enligt uppgift ska den släppas vilken dag som helst…) kändes detta som en utmaning som måste antas. Sagt och gjort skrev jag i princip helt om en av mina texter och skickade in. ”Arcane Knowledge, Masked Men and Puppets: Filmic and Literary influences on some works of Mike Mignola” blev ”Mike Mignola and The Lovecraft Circle – Inspiration and World Sharing”. Till min oförställda glädje välkomnades essän. Ni kan se ett par minuter av föreläsning jag sedermera höll i Lovecrafts hemstad om ni följer länken här. Tack till Viktoria Laeben-Rosén som filmade.

Hellboy in Hell

Årets snyggaste utgåva ser ut på det här sättet. Utöver att den innehåller några av de bästa Hellboyserierna någonsin i stort format och vackert tryck så får man uppemot 70 sidor skissboksmaterial. När man håller en tecknares bildberättande så högt som jag gör Mignolas, finns det få saker som slår att riktigt gå på djupet via sida upp och sida ner med detaljstudier av skorstenar, trasiga skulpturer, träd och demoner. Att jag sedan kunde köpa boken och direkt få den signerad av mästaren själv på Art Bubble Copenhagen ökar givetvis affektionsvärdet. Införskaffa den ni också och fira Hellboys födelsedag 23 december med att läsa detta mästerverk! /Anders L.

 

 


Högens julkalender 2017 lucka 19: Demonen

Under året som gått har jag haft den stora glädjen att få läsa samtliga fyra volymer av Demon av amerikanske Jason Shiga.

Jason Shiga

I serien, som först såg dagens ljus som webbserie 2014, försöker huvudpersonen Jimmy Yee begå självmord men vaknar likt Bill Murray i Groundhog Day upp gång på gång. Det visar sig dock snart att han inte alls dör. Jimmy är en ”demon” och hans medvetande flyttas vid hans död och tar över den närmaste personen, i öppningssekvensen råkar han bara bo på ett motell med identiska rum. Så börjar serien som sedan bjuder på vansinniga problemlösningar, groteskt splatter och mörk humor, allt presenterat med intressanta och uppfinningsrika visuella lösningar.

Seriens bisarra ”regler” för medvetandeförflyttning kan liknas vid en algoritm, och Shiga är mycket riktigt utbildad matematiker men har jobbat som serietecknare sedan år 2000. Mellan 2016 och 2017 har han bott i franska staden Angoulême genom projektet la Maison des auteurs. Serien går att läsa online på Shigas hemsida. /Freddie


Högens julkalender 2017 lucka 18: Preacher – blev bra i säsong två.

För er som inte blev övertygade av första säsongen Preacher i Sam Catlin, Seth Rogen och Evan Goldbergs tolkning kan jag glädja er med att det blir mycket bättre i säsong två. Jag har tre anledningar till detta.

  1. Vi har haft en hel säsong på oss att acceptera att detta inte är serietidningen Preacher utan karaktärerna och idéerna omskrivna för formatet teveserie. Catlin, Rogen och Goldberg har bestämt sig för att behandla Preacher som om det vore Bröderna Grimms samlade sagor och nytolkat istället för att slaviskt följa varje bildruta. En anti-Zach Snyder helt enkelt. Blinkningarna till serien kommer istället mer subtilt.
  2. En av Preachers stora styrkor är de många olika miljöer Jesse, Tulip och Cassidy reser igenom och de knasiga personer som befolkar dem. Att producenterna kände sig tvungna att begränsa sig till Annville var en av den första säsongens sämsta aspekter. Preacher är ju egentligen en road movie i tidningsformat och i säsong två fattade även teveserien var den skullle ta vägen.
  3. Saint of Killers, ypperligt spelad av Graham McTavish, och hans efteverkningar dyker upp redan efter tio minuter in i första avsnittet av andra säsongen. Jag var väldigt orolig för hur den extremt mordiske vandrande vålnaden skulle porträtteras men säsong två fick verkligen till det.

Graham McTavish utmärkt som Saint of Killers

//Anton