Seriepodcasten

Julkalender

Högens julkalender lucka 12

Tolv arga seriefigurer
Eftersom att en av mina favoritfilmer genom alla tider är domstolsdramat 12 angry men (jag njuter av både Sydney Lumets klassiker från 1957 och William Friedkins tevefilmatiseringen från 1997) tänkte jag idag i lucka 12 lista ett dussin arga seriefigurer.

Raphael av Tim Terrenal

Argaste skölpaddsbrorsan. Artist: Tim Terrenal

Rafael – Mer emo-sur än arg, men en hetlevrad herre vars humör matchas av den röda färgen på hans bandana. Perfekt exempel på varför “Teenage” är en viktig del av titelnamnet.

Kingpin – Hamnar tidigt på listan för att han framstår som kylig och kalkylerande för det mesta. Men när Wilson släpper lös är han inte att leka med.

The Thing – Egentligen mest arg på sol-/retstickan Human Torch men när Big Ben deklarerar dunkardags är det oftast med en god portion vrede i blicken.

Lilla My – Mymlans lillasyster kanaliserar sina känslor på ett mer konstruktivt sätt, men inte desto
mindre ilsk för det. Fokuserad envishet, drivande glöd och vassa tänder kommer man långt med.

Red Hood – Jason Todd misshandlades till döds av Jokern, men har blivit rätt hårt åtgången av en del efterföljande serieskapare sen dess. Lugnade sig något i och med New 52 när han i Red hoods skepnad skulle iklädas rollen som rebellhunk. Är dock bäst som skoningslös hämnare med rykande puffror och komplicerad relation till styvpappa Wayne.

J Jonah Jameson – Daily Bugles koleriske chefredaktör bär på en ilska mot trikåbärande “hjältar” i allmänhet och Spidde i synnerhet som är så stark att till och med hans frisyr och mustasch ser arga ut.

Yosemite Sam – Lika kort stubin som de dynamitgubbar som ofrånkomligen exploderar i ansiktet på honom. Har konkurrens av Daffy Duck som den mest animerade i Warner Brothers stall, men den senare har inte lika sköna haranger eller eldiga mustascher.

Wolverine – Konsekvensen av vildsint ursinne är själva drivkraften bakom många av Wolverines bästa historier. Är dock tråkigast när han tas över helt av djuriska instinkter. Konflikten mellan det vilda odjuret och den kännande människan är klart mer intressant.

Sista sidan i Green Lantern #55 av Mike Perkins och Chris Stevens

Dex-starrs ursprung. Från Green Lantern #55, av Mike Perkins och Chris Stevens


Dex-Starr – En blå föredetta huskatt som fick ilskans röda kraftring när han kastades från Brooklyn Bridge i en säck. Letade upp de som kastade av honom från bron, hade ihjäl dem och sov på deras skallar. Svårt att hitta en mer sympatisk Lex Talonis-/skapelsehistoria, trots att katten sen blev en av de mer osympatiska och sadistiska karaktärerna i Red Lantern Corps.

Saint of Killers – Med ett vitglödgat hat och ilska nog att skjuta sig både till himmel och helvete är Saint of Killers en av Preacher-seriens mest obehagliga karaktärer. Hans ilska är oftast återhållen och därför kan man luras att tro att den inte finns där. Men när han släpper lös sin samlade vrede skakar till och med himlens grundvalar.

Kalle Anka – Argaste ankan i stan är själva urtypen för manlig oförmåga att hantera känslor i motgång. Kanske är det därför han är så populär? Tur att hans ursinne inte verkar ha påverkat hans brorsöner negativt.

Hulken – Kommentar överflödig.

//Anton

Annonser

Högens julkalender lucka 11

BubbaHoTep Truman cover

Omslag av Timothy Truman.

”Bränt barn skyr elden” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Önskar att jag tagit det till mig istället för att ha Thomas Öbergs inledning på klassikern ”Nu är det väl revolution på gång?” som devis:

”Oh, vad det är skönt
Att inte veta sitt eget bästa
Att gå på en smäll
Och sen rusa som en tjur
Rakt in i nästa”

För hur många gånger har jag sagt ”Aldrig mer!” vad gäller att stjärnögt köpa en seriefortsättning på någon favoritfilm eller tv-serie? Eller den andra varianten när en filmmakare gör en serie av ett manus som av olika anledningar (oftast budgetbrist) hamnat i produktionslimbo med varierat (ofta taffligt) resultat? Serier är ju i jämförelse ett extremt billigt och direkt medium där storverk kan skapas med arbetsinsats från en person och där honoraret i bästa fall motsvarar kostnaden för en dags eftermiddagsfika på en genomsnittlig filmproduktion. Här skulle jag kunna skriva en lång rant om hur den skeva fördelningen i uppmärksamhet och bevakning av film kontra sekventiellt berättande är ett utslag av det kapitalistiska tänkande vi alla skolats in i där en stor prislapp är lika med att något är viktigt och bra. Exemplifierat av det stora fokus som ofta läggs på megabudgetar i försnacket om storfilmer. Men det vore väl onödigt när det finns roligare saker att skriva om.

Som Joe R. Lansdales Bubba Ho-TepJag har uppskattat författaren sedan jag under tidigt 90-tal hittade hans skruvade The Drive-In på en pocketrea. Lansdale är oerhört produktiv och har skrivit några av de bästa avsnitten till Batman: The Animated Series (se Freddies lucka nummer 7) tidningar med bland andra westernhjältarna Lone Ranger och Jonah Hex samt hyllmetrar av romaner och novellsamlingar. En del av dem har filmatiserats. Först ut var Don Coscarelli med magnifika Bubba Ho-Tep (2002) baserad på novellen från 1994 där en gammal och sjuk Elvis (Bruce Campbell i en av sina bästa roller) kämpar mot en mumie på ett ålderdomshem.

 

Redan i sluttexterna utlovade en skämtsam/våghalsig Coscarelli att ”Elvis will return in Bubba Nosferatu: Curse of the She-Vampires”. I takt med att filmens kultstatus växt har rykten om en uppföljare fortsatt florera. Ett tag gick snacket att Paul Giamatti, ett stort fan av Bubba Ho-Tep, skulle spela Colonel Tom Parker (Elvis impressario) och Ron Perlman skulle ta över rollen som Elvis. Inte helt oväntat har den rullen ännu inte trätt från idévärlden över till vår. Däremot skrev Lansdale en prequel förra året där en yngre och mindre sliten version av The King på uppdrag av President Nixon slåss mot vampyrlika varelser från en annan dimension. I likhet med de flesta utgåvorna från Lansdales huvudförlag Subterranean Press sålde boken slut direkt och går nu för hutlösa priser på diverse nätbokhandlar. Inte för att jag är främmande för att lägga grova pengar på Elvismerch. Kände exempelvis att jag klivit över någon gräns när jag inför jubileet 3 december gladeligen slantade upp 1499 kronor för Elvis ’68 Comeback Special 50th Anniversary Box Set, trots att jag redan har alla låtar och själva showen inspelad på vhs.

Bubba 68 Comeback

Man ska ju ha allt, eller vansinne kan se ut på olika sätt.  Nu kan jag titta på varenda existerande tagning från inspelningen av Kungens klassiska tv-show och lyssna på femtielva olika versioner av låtarna. Hurra!

Av alla licenser till tecknade filmer, spelfilmer, tv-serier, webmemes och annat som IDW köpt på sig de senaste åren finns det med andra ord inget som gör mig så exalterad som Bubba Ho-Tep and the Cosmic Bloodsuckers. Vän av ordning vill förstås gärna påpeka att Bubba men dock inte Ho-Tep är med i serien. Återigen ett exempel på hur en filmreferens anses mer gångbar än bokdito, låt vara att det här gäller en av världens bästa filmer. Hur som helst, med utgångspunkt från Lansdales kortroman Bubba and the Cosmic Bloodsuckers har manusförfattaren Joshua Jabcuga och tecknaren Tadd Galusha gjort en adaption som gör att jag återigen får bete mig som en svensk politiker och tumma på mina principer. För det här är som serie betraktat rätt yxigt. Det kompenseras en del av charmen i att få se Kungen av rock’n roll ha sex med ett spöke, nita monster och käfta med The Colonel. Galusha gör också en del inspirerade designval när han lånar utseendet till övriga karaktärer i den paranormala insatsstyrkan från filmer som Faster Pussycat Kill, Kill och Shockwaves.

Bubba interior

Men så sant som att Elvis Presley var en ”Federal Agent at Large” så lovar jag att nästa gång det ryktas om något frestande som exempelvis en serieversion av Hans Henny Jahnns Blynatten, då står jag emot inköpsimpulsen och läser om boken istället!

President And King

//Anders L.

 

 

 


Högens julkalender lucka 10

Under sommaren åkte jag runt i Japan med familjen och min vana trogen så besökte jag väldigt många bok- och seriebutiker. Så det var med stor glädje som jag upptäckte att mangan Gaikotsu Shotenin Honda-san, eller Skull-face Bookseller Honda-san, nyligen blivit en skojig anime.

Honda jobbar i en bokhandel specialiserad på manga, där han släpar tunga bokhögar och svettas över att behålla lugnet i kniviga interaktioner med kunder. Jag har själv inte jobbat i bokhandel men efter många år på bibliotek är ändå igenkänningsfaktorn hög. Det florerar dessutom många utländska besökare i Hondas butik så igenkänningen kan bli dubbel! I första avsnittet kan vi t ex se en svensk tjej staka sig fram på japanska i jakten på en diger lista av Boys Love-böcker.

Serieskaparen kallar sig också Honda då mangan utgår från självupplevda händelser efter år av arbete i en bokhandel. Hen tecknar sig själv som ett skelett (utarmad?) och hens kollegor är förklädda med påse, bandage, mask eller pumpa på sina huvuden.

Man kan se animen på t ex Crunchyroll.

//Freddie


Högens julkalender 2018 lucka 9

Serietidnings-teveserier har sedan flera år tillbaka varit en stapelvara hos diverse streamingtjänster. Numer är de så vanliga att det lätt skulle gå att göra en helt egen podcast bara om teveserier baserade på seriefigurer. Riktigt så långt går vi inte (även om vi har en specialare helt om Daredevil säsong 3 under bältet.)

Här är mina höjdpunkter från året.

Iron Fist skärpte till sig rejält i den andra och avslutande säsongen.

  • Agent Pointdexter i Daredevil säsong 3. Upplägget kring karaktären, skådespelaren och upplösningen. Perfekt exekverat.
  • ”Patty Cake”-scenen i Luke Cage. ”Super hero team up”-manövrar har sedan Marvel Ultimate Alliance haft en speciell plats i mitt hjärta.
  • Misty Knight förtjänar en egen serie. Tanken på en potentiell cross-over med Simone Missick och Tessa Thompsons Valkyrie i en miniserie av The Fearless Defenders gör mig upprymd.
  • Patsy Walkers långsamma förvandling till något Hellcat-liknande och Karen Pages bakgrundsavsnitt var ytterligare bevis på att Marvels damlag slår lika hårt, om inte hårdare än herrarna.
  • Damerna ägde även skurkfacket med Alice Eve, Janet McTeer och Alfre Woodard som utmärkta antagonister på olika nivåer. De spelade brallorna av sina manliga motsvarigheter på skurksidan. Bonuspoäng för den lilla men utsökta rolltolkningen av Ayelet Zurer i Daredevil säsong 3 med vändningar jag inte hade väntat sig.

Med allt detta godis urvunnet ur ett år där jag till en början var relativ ljummet inställd till de flesta Marvflix-serier känns det extra tråkigt att det i dagsläget bara är Jessica Jones som får en fortsättning.

//Anton.


Högens julkalender lucka 8

CRIM01_cvr_b

Fem år går fort konstaterade Freddie häromdagen. Ni som följt Högen vet att vi inte försuttit några tillfällen att prata om de serier duon Ed Brubaker och Sean Phillips gjort tillsammans under perioden sedan deras exklusiva kontrakt med Image annonserades i januari 2014. Först ut var The Fade Out, en oförlåtande Hollywoodnoir där sprit, blod och celluloid flödade fritt.

Fade Out Mag cover

Utöver att de här gav oss en odiskutabelt stark berättelse så visade Brubaker och Phillips också sin uppskattning för serietidningen som artefakt. Första numret släpptes i en vanlig upplaga men också i utförande som en klassisk filmtidning (se ovan). Det var något visst att få serien i lyxigt storformat utan att det handlade om en tung inbunden pjäs. Satsningen föll så väl ut att man senare följde upp med två magnifika Criminal one shots där man hyllade en annan epok som utmärkte sig med serier presenterade i större storlek:

Criminal Savage Sword

Criminal Deadly

Kärleksbreven till 70-talets våg av svartvita magasin genomfördes som ni ser med utsökt konsekvens från omslagen hela vägen till pårökta redaktionstexter och annonser för kurser i kung fu. Något alla som läst tidningar från tiden när det begav sig kan skratta igenkännande åt. Innanför det estetiskt fulländade utanverket så bidrog alla inblandade (låt oss för allt i världen inte glömma bort Elisabeth Breitweiser!) till några av de mest hårdslående kapitlen i hela Criminals historia. Som sig bör då serien firade tio år i samband med utgivningen av Deadly Hands of Criminal.

Print

När nyheten att man med nästa projekt tog sig an vigilantegenren kunde jag knappt tro att det var sant. Milt uttryckt en dröm som gick i uppfyllelse. Infriades mina högt ställda förväntningar? Ja och nej. Den här skoningslösa skildringen av en ung man som på grund av/tack vare personliga demoner börjar rensa bort pedofiler, djurplågare och annat avskräde är utan tvekan en av de bästa serierna om utomrättsliga åtgärder mot kriminalitet som gjorts. Man närmade sig i vissa stycken genrens urtexter, de illustrerade pulpmagasinen, med sidupplägg som det härnedan:

KobKint
Och det är säkerligen få vänner av sekventiellt berättande som kan annat kapitulera vid åsynen av förtätade sekvenser som den här:

KobKintII

Phillips i sitt esse. Och Brubaker har inte heller slöat till precis.

 

Likväl kunde jag inte undgå att lämna serien med en lite känsla av besvikelse på grund av den slutsats Brubaker tycks landa i. Högens lyssnare kommer fatta vad som avses. Därmed går jag förstås helt emot min ofta upprepade refräng ”utförande framför innehåll”, men men.

KOBK_15

Tionde oktober släppte Brubaker och Phillips sin första serieroman. I samma stil som tidigare nämnda one shots låter den oss besöka ett litet hörn av den värld man byggt i Criminal. Som titeln antyder är sinnesförvrängande/utvidgande substanser och människorna som använder sig av dessa ledstjärnor för bokens unga huvudperson. Ett av Brubakers mest personliga verk  skärskådar livslögner och den självmedicinering många hänger sig åt för att stå ut med tillvaron. En stark avslutning på femårskontraktet med Image. Eller?

Junkie Heroes interior

Återväxten är säkrad i familjen Phillips då Seans son Jacob står för den magnifika färgläggningen. Han har tidigare gjort en del av illustrationerna till essäerna publicerade i Kill or be Killed.

Igår nåddes vi av nyheten att Image förlänger Brubaker och Phillips kontrakt med ytterligare fem år. I pressmeddelandet (läs hela här) fortsätter Brubaker att stryka den här gamle lösnummerskatten medhårs:

”And it’s that freedom to experiment that made me want to launch Criminal as a monthly again. One of the things Eric Stephenson [Publisher and Chief Creative Officer at Image Comics] and I have talked about for a while is that almost all comics are now just serials written for the collection. It seems like the single issue itself, the thing the comics market was built on, is becoming an afterthought.”

Kunde knappast ha uttryckt det bättre själv! Och gissa om längtan stegrades av aptitretaren med dess starka fokus på wrestling. Januari kan inte dyka upp fort nog.

Criminal wrestlers

//Anders L.

 

 


Högens julkalender 2018 lucka 7

Ärligt talat riktigt bra!

Batman är en karaktär som alltid ligger nära till hands. Det är mångas favorithjälte, både i serier och på film. Sedan 1939 har stora och inflytelserika kreatörer har skrivit, tecknat och filmat honom och satt sin unika prägel på karaktären.

Men en yttring har en speciell koppling till många fans. Den innehåller bland de absolut bästa tolkningarna (om inte DE bästa) av Batman/Bruce Wayne och Jokern, samt den överlägset snyggaste Batmobilen. Den är fylld av stark regi och stilsäker design. Jag talar förstås om Batman: The Animated Series.

Långköraren Honest Trailers släppte nyligen ett avsnitt för just Batman: The Animated Series, och lyckades i min mening lyfta många av de goda kvaliteterna med tv-serien och givetvis skoja lite också. Älskar du också tv-serien kan jag tipsa om att det under hösten släppts en Blu-ray-samling med samtliga 109 avsnitt. Kanske en uppskattad julklapp till dig själv eller någon annan?

//Freddie

 


Högens julkalender 2018 lucka 6

Serietidningsadaptioner var länge en rättvist bespottad subgenre inom tv- och dataspelsvärlden. Dåligt designade, framhastade och själlösa licensspel tillverkade enbart för att mjölka pengar ur fans var mer eller mindre standard.

Men nu är det en annan femma. När rekordalstrande Spider-Man släpptes till PS4 under hösten 2018 var det ett av de mest berättigat efterlängtade spelen till konsolen. Spelet levererade en helt egen tolkning av Spindelmannens äventyr med innovativa idéer både speltekniskt och berättarmässigt.

Nu är Spider-Man ett väldigt bra spel, utan pre- eller suffixer, men att serielicenser kan vara så värdigt behandlade är numera standard. Spelbolagen kommer inte undan med vilken smörja som helst längre. Det är roligt för både spel- och serievärlden.

Vi hoppas innerligt att trenden håller i sig och att den även tar sig till svenska seriekaraktärer. Personligen skulle jag vilja se ett riktigt skönt peka-klicka-spel med Theo i huvudrollen.

//Anton