Seriepodcasten

Författararkiv

Högens julkalender 2018 lucka 19

Twitter kan ofta kännas som ett torgmöte för mänskligehtens avskräde, men ibland så blixtrar något kul till. Som t ex när serietecknaren och illustratören Kevin Wada för några dagar sen utlyste en tecknarutmaning med #HotYoungLogan och #HotYoungBruce efter en disksussion med Kris Anka:

Många kände sig manade att teckna! Nedan postar jag några av mina favoriter, och skeppet har inte seglat än – DU hinner också vara med och teckna i jul! 🙂

//Freddie

 

Annonser

Högens julkalender lucka 18

Immortal Hulk

Omslag av Alex Ross.

2018 blev av olika anledningar inte året då jag hoppade på särskilt många nya serier. I gengäld var de jag gav en chans ofta riktigt bra. Av nummerettorna gjorde mig ingen lika glatt överraskad som The Immortal Hulk av Al Ewing och Joe Bennet. Det extremt effektivt berättade debutnumret som släpptes i juni återförde serien till dess skräckrötter. Hulk spelar återigen Mr. Hyde åt Bruce Banners Dr. Jekyll. Ansiktet vi döljer för andra men som stirrar tillbaka på oss när vi tittar i spegeln. Hulk framställs som en nyktert resonerande och skoningslös hämnare varken hans värdkropp eller missdådare kan komma undan.

Immortal Hulk interior

Det är en imponerande omstart som får mig att tänka på framförallt superhjälteseriernas närhet till operans uttryck. Oavsett hur många gånger vi sett en ibland ganska basal, rentav banal, historia framföras kan en särskilt begåvad uttolkare lyfta den till oanade höjder och skänka styrka åt även det mest slitna libretto. I ett gripande efterord ger Ewing också kvitto på vad som kan hända när ett samhälle väljer att satsa pengar på kultur och bildning istället för att se den som onödiga budgetposter. En av de bidragande orsakerna till att han blev serieskapare var en pocketutgåva av de sex första numren av The Incredible Hulk som var tillgängligt i Ewings skolbibliotek.

//Anders L.


Hög av Serier #328 – ‘Tis the season

#328 - 'Tis the season
Vi pratar om Steve Ditkos klart underliga men väldigt intressanta Speedball. Anton och Anders samrecenserar högtids-antologin A Very DC Rebirth Holiday Sequel av en hel massa serieskapare. Anders har läst Captain America #1-5 av Ta-Nehisi Coates och Leinil Yu. Freddie har spisat finskt med Finnish Nightmares av Karolina Korhonen och blev besviken av Grim Wilkins Mirenda. Anton avslutar sportåret 2018 med David Squires Goalless Draws: Illuminating the Genius of Modern Football.
Ladda ner: #328 – ‘Tis the season
Storlek: 50 Mb
Speltid:
57 min
Medverkande: Anton Bjurvald, Freddie Kaplan, Anders Lundgren

Högens julkalender 2018 lucka 17

17 saker jag upptäckte när jag pressade 17 Marvel-filmer på 17 veckor

  1. Marvel-filmerna håller i snitt förvånansvärt hög klass.
  2. Winter Soldier, Hope Van Dyne och Whiplash behöver tänka om sina frisyrer.
  3. Keps och hoodie och eventuellt solglasögon är en rätt dålig förklädnad, speciellt som alla har det hela tiden.
  4. Hawkeye är grovt underutnyttjad som karaktär.
  5. Black Panther borde gjorts som första film i andra vågen.
  6. Amerikanska dialekter är förvånansvärt svårt för i övrigt skickliga brittiska skådespelare.
  7. Thor med kort hår > Thor med långt hår.
  8. Hulken är grovt underutnyttjad som taktiskt vapen.
  9. Det är knäppt att inte Black Widow har en egen rulle än.
  10. Iron Man 2 är inte så dålig som man minns.
  11. Iron Man 3 är inte så bra som man minns.
  12. Kurt, Bob och Jeff > Chris, Chris och Chris.
  13. Den väldigt höga kvaliten i Spiderman: Homecoming är filmhistoriskt osannolik med tanke på att det är den sjätte/sjunde filmen med samma karaktär på mindre än 15 år.
  14. Alla filmer blir bättre av Anthony Mackie.
  15. MCU har förvånansvärt mjäkiga och tråkiga skurkar med några få lysande undantag.
  16. The Warriors Three förtjänade bättre.
  17. Jag ser gärna 17 filmer till, men inte i rad.

//Anton


Högens julkalender 2018 lucka 16

TRAILER-BONANZA!

Vad passar väl bättre på en slö söndag december än en hög med trailers för serierelaterade filmer som har premiär nästa år?

Februari

Alita: Battle Angel. Svulstig CGI-action med hjärta av guld från regissören Robert Rodriguez, baserat på Yukito Kishiros manga Gunnm/Battle Angel Alita.

Mars

Captain Marvel. Det finns flera som gått under namnet Captain Marvel i Marvels universum. Filmen, som regisseras av Anna Boden och Ryan Fleck, verkar vara delvis baserad på serien om Mar-Vell som skapades av Stan Lee och Gene Colan, men fokus ligger på Carol Danvers som skapades av Roy Thomas och Gene Colan 1968.

April

Shazam! David F. Sandberg regisserar filmen om hjälten Shazam, som brukade kallas för Captain Marvel och skapades av Bill Parker och C. C. Beck. Det ser ut att bli en skojfrisk och färggladd rulle med mycket värme och hjärta. (Är vi säkra på att detta verkligen är en DC-film?)

Hellboy. Efter två underbara filmer från Guillermo del Toro om Mike Mignolas episka skapelse Hellboy kommer nu en tredje från Neil Marshall. Tyvärr finns ingen trailer än utan bara en första bild. För en kort intervju med gänget bakom filmen, kolla in den här länken.

Avengers: End Game. I april kommer även den här lilla indie-filmen av bröderna Russo.

Juni

Dark Phoenix. Efter många år i producent-stolen så blir detta Simon Kinbergs regidebut. Baserat på vid det här läget väldigt välkända Marvel-karaktärer från 60-talet.

Juli

Spider-Man: Far From Home, regisseras av Jon Watts. Det finns ingen trailer men en förhandsvisning av trailern(!) i Brasilien på festivalen CCXP gav verkar skvallra om en resa till Europa för Peter Parker  – utan den klassiska dräkten. Vi får se i juli nästa år!

Augusti

The New Mutants. Josh Boone regisserar filmen som från början skulle haft premiär tidigare i år. Marvels nyare mutanter introduceras på stora duken i form av en skräckfilm.

Oktober

Joker. Allt vi sett från  Joaquin Phoenix tolkning av karaktären är snutten nedan. Filmen regisseras av Todd Phillips.

//Freddie


Högens julkalender lucka 15

Snagglepuss

Heavens to Murgatroyd!

När DCs satsning Hanna-Barbera Beyond offentliggjordes i januari 2016 mötte jag nyheten med stark skepsis. Behöver verkligen allt dekonstrueras och bli hårt och hemskt och ångestridet? Förlaget hade ju dessutom med diskutabla resultat varit och petat på animationsbolagets figurer redan 2004 då Joe Kelly och Ariel Olivetti gav oss en brutal bakgrundshistoria till charmigt knasige rymdhjälten Space Ghost. Tanken på Wacky Races processat genom någon sorts Mad Max: Fury Road-filter fick mig att rysa. Scooby Apocalypse med chict tatuerade huvudpersoner och Scrappy-Doo som skurk (vilket vi ju dessutom redan sett i spelfilmerna) likaså.

Scrappy Apocalypse

Scrappy-Doo goes grim and gritty i serien av Keith Giffen och J. M. DeMatteis.

Så även om jag i likhet med generationer världen över haft de här figurerna med mig sedan barnsben var en vuxenuppdatering inget som lockade. Satsningen sken med sin frånvaro bland prenumerationerna. Så döm om min förvåning när Mark Russell och Steve Pughs The Flintstones dök upp på den ena efter den andra listan över 2017 års bästa serier och sedermera fick en väldigt positiv recension av Anton och Freddie i avsnitt 306! Under det gångna året har Russell tagit sig an det rosa bergslejonet Snagglepuss, en figur som dök upp första gången i The Quick Draw McGraw Show redan 1959 och blev ett återkommande inslag på The Yogi Bear Show från 1961 och framåt. Röstskådespelaren Daws Butler inspirerades till Snagglepuss dandyartade framtoning  av Bert Lahr som spelade lejonet i The Wizard of Oz (1939). Ett val som säkerligen spelat in i att spekulerandet kring den vältalige rosa charmörens sexualitet hållit på ett tag.

 

Även Exit Stage Left: The Snagglepuss Chronicles (med bild av Mike Feehan) där vår hjälte är en framgångsrik homosexuell pjäsförfattare som hamnar i skottgluggen för House Committee on Un-American Activities har rönt enorm uppskattning. Så även om invändningen att allt inte behöver få en postmodern omgestaltning kvarstår tänker jag ge serien en chans. Håll utkik efter samrecension i ett framtida Högenavsnitt! Snarare än att erkänna eventuell felbedömning från min sida tar jag det som kvitto på att devisen ”utförandet framför innehåll” stämmer, even.

//Anders L.

 


Högens julkalender lucka 14

Allt eftersom att serietidnings-, och framför allt superhjälte-, filmatiseringarna blev en grundpelare i Hollywoods utbud och livsviktig för dess finansiering har det utkristaliserat sig en tydlig trend. Grovt förenklat kan man säga att Marvel gör rätt och DC gör fel på vita duken. Undantag på båda sidor finns, men rent objektivt går det inte att blunda för att förhållandena ser ut så just nu.

Undantaget var under flera år animationen, där DC lyckades bättre och Marvel haltade sig fram. Men för några år sen, kanske för att produktionstakten gick upp, har DCs animationsmaskineri börjat hacka lite. Year One, The Killing Joke, Doomsday, Flashpoint och fler andra försök svajade. Men under 2018 tycker jag sett flera exempel på att DC knäppt på sig manteln ordentligt igen.

I våras fick en av Lego-filmens mest lysande punkter, Lego Batman, sin egen film. Själv var jag lätt skeptisk till slutresultatet, framför allt för att Lego-filmens stora styrka inte låg på karaktärsnivå utan att det snarare var porträtteringen av uppfinningsrikedomen och fantasin kring Lego-delen. Men vad som är bortom diskussion är den enorma kärlek till Batman som visades. Undantaget att vandra runt på de större seriemässorna kan jag inte tänka mig hur så på samma gång nördig som bred Bats-dyrkan kunnat klämmas in på under två timmar.

Lätt hänt ändå. Från Batman Ninja

Ytterligare två Batman-filmer är värda att uppmärksamma från året. Jag är mycket förtjust i Batman Ninja, även om den storymässigt är väldigt tunn. Här är det snarare karaktärsdesign, mecha-knasigheter och total anakronism som är den stora behållningen. Inte något för Nolan-fantasterna, men för oss som klara av att njuta av flera helt disparata inkarnationer av samma karaktär var det bara att äta med stora sleven.

Den andra filmatiseringen tar sig också friheter, även om den har mer direkt litterär förlaga. Elseworlds-historier gör sig väldigt bra i knappa 90-minuters one shots och Batman: Gotham by Gaslight gjorde vad den skulle. Återigen är det för mig främst tolkning av tidigare etablerade Bat-troper som är den stora behållningen. Däremot kan jag väl nu konstatera att vi inte behöver berätta fler historier om Jack the Ripper på ett tag, det har gjorts så att det räcker för några år framöver.

Tonårshjältar i biomörkret

Avslutningsvis vill jag hylla en för mig oväntad bekanskap. När Teen Titans Go! to the Movies dök upp i mina flöden log jag med en halv mungipa åt filmtiteln och arkiverade projektet under “förmodligen inte för mig” i min minnesbanks knökfulla filmhylla. Men sedan började fler och fler röster i min närhet och på nätet muttra om att TTG!ttM ändå kanske kunde vara något, speciellt för den med barnasinnet kvar. Så när den till slut dök upp på olika streamingtjänster i slutet av året hade jag varvat upp förväntningarna en hel del. Något mästerverk är det inte, men jag skrattade ändå både gott och rått i soffan – en del skämt är verkligen både på och över gränsen för en barnfilm. Dessutom jobbar man in sköna blinkningar till både film- och seriebransch och uppvisar god kunskap om tidigare verk. Plus en skönt glättig positiv popdänga med nyuppväckta smörsångaren Michael Bolton i storform.

Det känns bra att DC börjar karva tillbaka en del av den rörliga bildkakan, så att inte Marvel får sitta ensam på tronen. Den lilla brasklappen är dock att idag har Spider-Man: Into the Spider-Verse, Marvels kanske mest ambitiösa animeringsprojekt, premiär. Jag har i skrivande stund inte sett filmen, men förhandssnacket handlar mycket om att Marvel flyttat gränserna för hur superhjältefilmer kan berättas.

//Anton