Seriepodcasten

Författararkiv

Högens julkalender 2017 lucka 12: Väst möter öst

Västvärlden har en lång tradition av att göra sina egna versioner eller tolkningar av Asiens kulturyttringar. Under året som gått har vi t ex fått den amerikanska spelfilmen Ghost in the Shell, regisserad av en britt, baserad på japanske Masamune Shirows manga Ghost in the Shell (fast alla som sett den ser att den snarare är baserad på den animerade filmen av Mamoru Oshii). Ett ytterligare exempel är mangan Battle Angel Alita av Yukito Kishiro som blir spelfilm under 2018 och vars första trailer precis släppts.

Men detta kulturutbyte går givetvis åt båda hållen. USAs främsta seriehjältar är för stora för att inte få ett genomslag även i Japan, så för någon vecka sedan kunde vi se trailern för en japansk animerad film om Batman. Men det är inte riktigt mörkrets riddare som vi är vana vid, utan Jokern lyckas förflytta dem båda (och Alfred!?) till Japans feodala förflutna. Svärdfighter! Samurajrustningar! Återhållsamt tedrickande! Filmens namn? Batman Ninja!

Men det är förstås inte första gången som en långlivad karaktär som Batman tolkats i Japan. Jiro Kuwata tecknade 53 kapitel under 60-talet, och för den nyfikne finns den att hitta översatt till engelska under titeln Bat-Manga!

Andra västerländska seriefigurer som publicerats i Japan är Spider-Man. Mangan som gavs ut under 70-talet tecknades av Ryoichi Ikegami, kanske mest i känd i Sverige för serien Crying Freeman (som också filmatiserats i väst) som ingick i tidningen Cobra. Manusförfattarna Kōsei Ono och Kazumasa Hirai inledde med att låta den japanske Spindelmannen, Yu Komori, följa den amerikanska förlagans linje ganska nära men kom att inkludera både oväntat mycket grafiskt våld och sexuella situationer.

Mangan gavs ut i USA i klassiskt amerikanskt format som Spider-Man the Manga.

 

Lizard gör entré i japanska Spider-Man.

Spider-Man fick också en egen tokusatsu tv-serie i Japan från Toei som gick 1978-1979. Här har man anpassat karaktären till max för att passa in i de etablerade komponenterna: Svängig intromusik, motorcykelåkande och naturligtvis har Spidde en egen superrobot – Leopardon! /Freddie

 

Trailers för Ghost in Shell (2017) och Battle Angel Alita (2018) hittar du här:

 

Annonser

Högens julkalender 2017 lucka 11: Förskräcklig karl, fantastisk bok.

abominable-mr-seabrook

Biografier i serieform är en stadigt växande genre. Se dagens avsnitt för ett exempel! Kanadensiske serieskaparen Joe Ollmann vigde fem år åt sin levnadsteckning över William Buehler Seabrook (22 februari 1864 – 20 september 1945), en amerikansk författare, journalist, ockultist och alkoholist som gärna ägnade sig åt avancerade S/M-övningar. Tiden spenderades på ingående läsningar av Seabrooks egna texter, andras skriverier om honom och grävande i arkiv. Samt givetvis otaliga timmars tecknande. Slutresultatet blev en massiv bok på 300 sidor. Ett inkännande men inte okritiskt porträtt av en man vars liv präglades av rastlöshet och kamp mot diverse mer eller mindre udda aptiter.

seabrookI
Seabrook är en relativt obskyr figur idag. Främst är han ihågkommen för att ha introducerat termen zombie till västvärlden och ökänd på grund av att han vid ett tillfälle smakade människokött. På toppen av karriären (1920/30-talet) lästes dock hans reseberättelser publicerade i The New York Times, Cosmopolitan och Vanity Fair av miljontals människor. Han hobnobbade med dåtidens storheter som Man Ray och Aldous Huxley och stod under en period på god fot med Aleister Crowley. I sina bästa stunder, som i The Magic Island från 1929, skrev han om människor från andra kulturer än hans egen utan det von oben-perspektiv som än idag är alltför vanligt. Asylum (1935) skildrar kampen mot alkoholberoendet med stor uppriktighet. Dessvärre var det en strid Seabrook i slutändan förlorade och där har vi säkerligen en bidragande orsak till att hans senare texter tappade åtskilligt av de mer upplysta perspektiv som präglat de tidigare.

seabrookpage

Radikal lösning på alkoholberoendet eller ren galenskap? Läs boken och avgör själv!

Man kan ha många olika åsikter om Seabrook men det finns bara ett sätt att se Ollmanns bok om honom: ett monumentalt verk och en av de bästa serier som kommit ut i år. /Anders L.


Hög av Seriers Bokklubb #14 – The Art of Charlie Chan Hock Chye

The Art of Charlie Chan Hock Chye
Hög av Seriers fjortonde bokklubb diskuterar The Art of Charlie Chan Hock Chye av Sonny Liew. Det blir en passionerad diskussion.
Ladda ner: The Art of Charlie Chan Hock Chye
Storlek: 27 Mb
Speltid:
32 min
Medverkande: Anton Bjurvald, Freddie Kaplan, Anders Lundgren

Högens julkalender 2017 lucka 10: Orättvisa!

I våras släpptes den andra delen av NetherRealms kärleksfulla tolkning av ett alternativt DC-universum. Fyra år efter det första spelet och med en hel rad bryggande serietidningar var spelet onekligen efterlängtat. Men att det skulle vara så pass mycket bättre än det första spelet var ändå förvånande. Inte bara är det tekniskt snyggare, vilket det är väntat då det förra spelet släpptes till den förra spelgenerationen, utan upplägget med strider genom DCs multiversum gav en helt ny dimension (ordvits synnerligen medveten) till spelet.

Rött är sött!

Att NetherRealms erbjuder extra nerladdning av tre digitala ikoner från Mortal Kombat (som studion numera också hanterar) är trevligt men mest grädde på moset. Lite roligare är att Red Hood, Atom, Black Manta, Darkseid och Starfire lades till spelets massiva mängd spelbara karaktärer, men ärligt talat får ingen av de karaktärerna mig att gå i taket.

Men så kom då nyheten i början av oktober – Anung Un Rama, bättre känd som Hellboy, går att köpa som spelbar karaktär. Senare kommer även samtliga fyra ninjasköldpaddor! Exakt hur förhandlingarna mellan DC, Dark Horse och IDW har gått är oklart i dagsläget, men ärligt talat bryr jag mig inte. Alla spel där det finns en chans att svinga The Right Hand of Doom eller pizzaflottiga nunchucks är värda att fundera över. Inför jul har spelet dessutom rabatterats under halva priset. Så för min del var det inget snack, bara att plocka upp!

För den som vill få lite bättre koll finns det en youtube-video där jag och Freddie spelar lite Injustice 2. Varning för låg volym på vår dialog dock.
//Anton


Högens julkalender 2017 lucka 9: Stålmustaschen

Justice League-filmen var verkligen ingen höjdare, men den gav oss en av bästa versionerna av Stålmannen – bakom kulisserna.

Filmen behövde spela in flera scener i efterhand, och Stålis-skådisen Henry Cavill var redan igång med nästa film. Lyckligtvis kunde han komma loss för spela in det som behövdes, men det fanns en hake: Han var tvungen att bära en mustasch för sin nya roll i den redan pågående filminspelningen.

I filmen är Cavills läpp datoranimerad för att dölja mustaschen (en något mer avancerad version av Cesar Romeros översminkade mustasch). Detta fick ju de kreativa safterna att rinna till hos många och resulterade i flera fina alster från bl a tecknaren Cameron Stewart. /F

 

Så här såg Cavill ut under inspelningen av extrascenerna till Justice League.

Moustache Pro Tip #76: Play lots of cards. You have a built-in poker face. #Trustache #MI6

A post shared by Henry Cavill (@henrycavill) on

 

Serietecknaren Cameron Stewarts tolkningar.

 

Serietecknaren Leonardo Romeros tolkning

 

Jonas von Kruger bjuder på ett mer realistiskt porträtt.

 

Dave Itzkoff påpekade att det inte är första gången Stålis haft musche.


Högens julkalender 2017 lucka 8: You rock, Lobster!

Lobster-Johnson-The-Pirates-Ghost-1-cover
Utöver Hellboy så är The Lobster inte helt otippat min favorit bland Mignolas figurer. Sedan debuten i form av en back up i Hellboy: Box Full of Evil #1 (tecknat av Ryan Sook, augusti, 1999) har det blivit 31 nummer pulpaction av stadigt bättre märke. Värt att notera är att Mignola tecknat ett gäng omslag och affischer men aldrig en hel serie med karaktären. Och det enda han skrivit själv är debuten och första miniserien The Iron Prometheus (bild av Jason Armstrong, 2007/8). Så man kan i lika hög grad kalla The Lobster för en John Arcudi- och Tonci Zonjicfigur. De har skrivit respektive tecknat den skoningslöse hämnarens äventyr kontinuerligt sedan 2012. På vårkanten i år levererade de sitt i särklass starkaste samarbete hittills.

Lobster Johnson: The Pirate’s Ghost briljerar med ett manus som sätter huvudpersonernas relationer i starkt fokus. Den försiktigt spirande romansen mellan Cindy och Harry, med tanke på dåtidens ofta bigotta inställning en långtifrån okontroversiell sådan, är en av dem. The Lobster och resten av gänget är under tiden i färd med att knyta ihop lösa trådar som blev kvar när gangsterbossen Wald och hans consigliere Isog slapp undan för ett par år sedan. Sistnämnda duo är allt annat än såta vänner efter att ha häckat på Walds husbåt under alltför lång tid. Medan Wald gått i barndom och börjat ”prata” alltmer med låtsaskompisen och tillika piraten El Bogavante, har Isog finslipat en plan som en gång för alla ska eliminera huvudmotståndaren The Lobster. Givetvis leder iscensättandet av den till konfrontation där samtliga förhållanden sätts på hårda prov.

Zonjics karaktärsdesign är så fin att man känner en viss ruelse inför att The Lobster går som en slåttermaskin genom moståndarleden.

Zonjics karaktärsdesign är så fin att man känner en viss ruelse inför att The Lobster går som en slåttermaskin genom moståndarleden.

Det har varit en fröjd att under de senaste åren se hur Zonjic fortsatt finslipa sitt redan från början mycket starka bildberättande. Här sköter han även färgläggningen för första gången (på en Mignolatitel) och visar sig ha ett minst lika säkert handlag med den biten som någonsin Dave Stewart.  Se bara arbetet med ljus och kontraster på sidan ovan! Och jag är inte den förste som associerar till Herges Enhörningens hemliget under läsandet av scenerna där en alltmer verklighetsfrånvänd Wald drömmer sig bort till ”hedervärda” piratäventyr långt bort från en moraliskt allt grumligare vardag. Att tvivel eller samvetskval inte håller seriens huvudperson vaken om nätterna blir kristallklart under en  känslomässigt laddad slutkonfrontation mellan The Lobster och mannen han jagat under så många år. För vissa parter bör väl tilläggas, då vår hjälte uppenbarligen är totalt oberörd när han avrättar en nedbruten fiende inför dennes hustru. Det faktum att han på kuppen skadar andra psykiskt verkar inte bekomma denne rättvisans tjänare. På ett par rutor sopar Arcudi och Zonjic bort det nostalgiska skimmer som så ofta omger pulphjältar och skildringar av äldre tiders gangsters. Vilket ytterligare lyfter en redan fantastisk serie. Oerhört fint jobbat. Ni som hellre läser era serier i samlad form behöver inte vänta länge för att ta del av detta mästerverk. Albumet släpps lagom till Lucia i nästa vecka och ser då ut så här:

        /Anders L.


Högens julkalender 2017 lucka 7: Lil Kylo

Nästa del i Star Wars-sagan är nästan över oss, så det är dags att börja peppen! Tidigare i år gjorde Anton en intervju med Stefan Johansson som ligger bakom Stålbjörnen, den fantastiska serien där Bamse och Stålmannen blandas.

Men Stålbjörnen är förstås långt ifrån den enda ”mashup”-serien där ute. Animatören Brian Kesinger ligger bakom en oemotståndlig blandning av Kalle & Hobbe och … Kylo Ren? Japp, Star Wars egen emo-kung kan faktiskt bli lättare att gilla genom att följa Kesingers Insta! (Liksom i Stålbjörnen bjuds man ofta på andra mashups också!) /F

#lilkylo #hansolo #jabbathesnow

A post shared by briankesinger (@briankesinger) on

#starwars #calvinandhobbes #mashup #lilkylo

A post shared by briankesinger (@briankesinger) on

Black and white commission of #lilkylo enjoying some quality time with dad in the tiki room. #joseshotfirst

A post shared by briankesinger (@briankesinger) on

#garfield #starwars #mashup

A post shared by briankesinger (@briankesinger) on