Seriepodcasten

Högens julkalender lucka #16:Ett hårt år med Alan Moore

De senaste åren har mästaren från Northampton mest hörts av i samband med rätt ojämna album som bygger vidare på The League of Extraordinary Gentlemen, intervjuer om skrivandet av den bibeltjocka (en miljon ord!) romanen Jerusalem som väntas 2016 och extremt märkliga uttalanden där han med emfas distanserar sig från serievärlden. Sammantaget väckte detta frågan om vi inte skulle få se något mer av tyngd från denne man? Att vila på gamla lagrar går som bekant inte hur länge som helst även om man skrivit några av de mest omdiskuterade serierna någonsin. Som Mooreläsare sedan snart 30 år blev jag mycket nöjd över att han 2015 stod bakom inte en utan två serier som faktiskt är riktigt bra.

crossed100-vol1-tpb
1. Anton har som bekant utnämnt Garth Ennis och Jacen Burrows ursprungliga Crossed till en antifavorit på grund av dess totala hopplöshet. Har full förståelse att överlevnadsskräck där hotet kommer från bindgalna sexualsadister, samt i vanlig ond ordning andra desperata och/eller vedervärdiga människor inte passar alla. Och merparten av de otaliga uppföljarna med sitt extremt puerila ultravåld skulle jag inte ta i med tång. Men Moore är som bekant en person med förmågan att kunna göra något intressant även av sunkiga utgångspunkter. Hans arbete på ett par Rob Liefeldfigurer under 90-talet är ett exempel. Crossed Plus One Hundred äger som titeln antyder rum hundra år efter att det ursprungliga utbrottet av mordiskt vansinne, kallat ”The Surprise” i serien, reducerade mänskligheten till antingen potentiella offer eller förövare, The Crossed. Den mänskliga civilisationen håller så sakteliga på att återhämta sig i form av små samhällen med viss kontakt sinsemellan. Historien har gått förlorad i kaoset som följde på massdöden. Människors kommunikation har förändrats grundligt och det är mycket den gestaltningen som lyfter berättelsen om arkivarien Future Taylor och hennes kamp för överlevnad. Kort sagt är det ett imponerande språkligt hantverk och alla som uppskattade repliker i stil med ”McFeasting in Valhalla” i Mad Max: Fury Road kommer nog nicka instämmande. Men även den fasaväckande stegringen av konflikten mellan The Crossed och spillrorna av mänskligheten är väldigt snyggt uppbyggd. En klump i magen uppträder rätt ofta och tack vare upplägget blir historien nästan värre vid en omläsning då man vet vad som komma skall. Att kvalitén är Moores förtjänst märks när serien med nummer sju togs över av Simon Spurrier och Fernando Heinz och det hela föll rejält.

Crossed Graceland

The King has definitely left the building! Graceland till höger.

Gabriel Andrade ritar verkligen stoppningen ur såväl våldsscener som återgivningen av mer eller mindre välkända miljöer i krackelerat tillstånd. Ni vet hur merparten av världen röt i mot Daesh först när bilder på hur rövarbandet gladeligen plundrade Palmyra läckte ut på nätet? Skam sägandes har jag en likartad reaktion på den här serien. Det dör folk till höger och vänster. Scenerna av depraverat beteende är legio. Ändå blev jag som mest chockad när Elvis Presleys bostad brandsaneras mot slutet av nummer två!

Providence01-Portrait
2. Moore har hämtat inspiration från H.P. Lovecraft under stora delar av sin karriär. Tydligast blev detta i novellen ”The Courtyard”, sedermera publicerad i serieform med manus av Anthony Johnson och bilder av Jacen Burrows. Sistnämnde tecknade även uppföljaren Neonomicon och den nu pågående Providence vars sjätte nummer (av tolv) släpptes i slutet av november. De två första serierna vidareutvecklade Lovecrafts skräck och placerade den i vår samtid. Även här har språket stor betydelse. Merparten av personerna i serien må tala vanlig engelska, men namnen på de ökänt svåruttalade gudar och företeelser som befolkar Cthulhumytologin framställs som en drog eller ett virus vilket transformerar den det kommer i kontakt med. Tredje serien är förlagd till 1919, i de miljöer Lovecraft hämtade sin inspiration ifrån och med ett persongalleri så när som på namnen är tagna direkt från hans noveller. Risken att det hela ska slå över i den referensmani som sänkt delar av The League of Extraordinary Gentlemen är förstås överhängande, men så här långt har Moore mestadels hållit balansen och låtit de egna infallsvinklarna dominera. Att sex inte förekommer i Lovecrafts egna historier annat än som en undertext har fått vissa skribenter att se ämnet som det viktigaste att diskutera runt författaren. Det är förstås upp till enskilda skribenter, men jag tänker mer att det beror på att karlen av allt att döma helt enkelt var föga intresserad. I Providence får sexualiteten hur som helst ändå en framträdande roll. Huvudpersonen Robert Black är en bisexuell man av judisk härkomst, ett val Moore gjorde då det skulle inbjuda till en diskussion runt de mer problematiska sidorna av en del saker Lovecraft uttryckte såväl privat som i sina texter. Rasism och andra typer av fördomar problematiseras flitigt i serien under det att Black ger sig ut på jakt efter vad han tror ska vara ett metaforiskt ockult Amerika, stoff till en planerad roman, men finner saker som är långt mer fysiskt påtagliga. Den flitige Lovecraftläsaren kommer känna väl igen sig, andra får kanske söka upp de vidlyftiga notapparater som finns tillgängliga på nätet för att utröna bakgrunden till allt som flimrar förbi.
burrows-providence-6
Berättelsen i sig har dock i min lätt hemmablinda mening tillräcklig bärkraft för att kunna avnjutas i egen rätt. Sagt med visst förbehåll då det är fruktansvärda saker som avhandlas. Detta är Lovecraft utan det nostalgiska, rollspelsinfluerade skimmer som många omger historierna med. Var nära att skriva ofiltrerad Lovecraft, men givetvis är allt uppbyggt runt Moores syn på författaren och hans verk. De som är kritiskt sinnade kommer definitivt inte känna någon anledning till att revidera sin uppfattning om respektive skapare efter detta. Utan att avslöja alltför mycket så bör det vara känt att den på magisk väg genomförda våldtäkten i nummer sex fick denne läsare att känna sig ganska smutsig. Men så här halvvägs igenom serien är jag hopplöst fast och måste läsa vidare. Återkommer i frågan.

//Anders L.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s