Seriepodcasten

En våghalsig tomtenisse – Lucka 18

paolo_rivera_daredevil_14_62012head

Serievärlden är fylld av gamla karaktärer. Många dykte upp under det sena 30-talet då den så kallade guldåldern tog sin början, och än fler poppade fram i den efterföljande silveråldern  under the swinging sixties. De flesta seriekaraktärer, speciellt inom superhjältegenren, har genomgått drastiska förändringar för att hålla sig à jour med modenycker och en värld i ständig utveckling. En hjälte som stått mot tidens tand och haft turen att ha passera mellan händerna på många duktiga serieskapare är ingen mindre än våghalsen själv – Daredevil.

Figuren såg sitt första ljus 1964 då den skapades av Stan Lee och Bill Everett med övervakande öga och penna från Jack Kirby. I slutet av 70-talet hade intresset hos serieläsarna börjat svalna och Daredevils egen tidning var nära nedläggning. Den räddades emellertid av att den dåvarande tuscharen, en ung man vid namn Frank Miller, tog över både författandet och tecknandet 1980. Han ignorerade de tidigare påbörjade historierna och styrde istället in karaktären på en tungt noir-influerad bana som kom att lyfta upp Daredevil till en av Marvels mer populära figurer och ledde in honom på en allt mer mörk stig.

Efter ett hårt 00-tal författat i stora delar av Brian Michael Bendis och Ed Brubaker (där Daredevil bl a får ett nervöst sammabrott och outar sin hemliga identitet) nådde vår favorit-hjälte-djävul till slut botten. Besatt av en demon i crossover-historien Shadowland från 2010 går Daredevil över gränsen (till och med Punisher börjar ifrågasätta hans metoder!) och mördar sin nemesis Bullseye. Efter en kataklysmisk  upplösning försvinner han från sitt älskade New York för att hitta sig själv igen.

När Daredevil äntligen återvände i juli 2011 var det med en helt ny vigör. Den nye författaren Mark Waid tog fasta på att den enda vägen var upp och gav våghalsen en helt ny och positiv attityd, en charmig äventyrare snarare än en grubblande hämnare. Något av en bristvara i dagens serieklimat. Dessutom kunde Waid inte ha hittat en bättre parhäst än Paolo Rivera, vars slickade linjer för tankarna för tankarna till Gene Colans 70-tal. Att Riveras omslag är i en klass för sig själva, gör ju inte saken sämre.

Hell’s Kitchens orädde försvarare har under 2012 fortsatt vara en av Marvels absolut bästa serier och det är med glädje jag ser fram emot ännu ett år med Waid, Rivera och Daredevil.

//Freddie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s